ÅSIKT

Uteslut Persson!

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

HENNING MANKELL om de osynliga moraliska gränserna: Nu är det dags att sätta ner foten

1 av 2 | Foto: Hening Mankell.

Hur många minns i dag Owe Rainer? Postgeneral och justitieminister i en av Olof Palmes regeringar. Han tvingades avgå efter en massiv kritik – inte minst i Aftonbladet – för sina giriga skatteplaneringar. Då var det den pensionerade socialdemokratiska riksdagskvinnan Nancy Eriksson som satte ner foten. Man kunde helt enkelt inte ha en skatteplanerande justitieminister i en socialdemokratisk regering. Det var en skam. Och Olof Palme fick ta bort Rainer. In i det längsta höll dock Palme honom om ryggen. Men när han, med Palmes ord, kom ”dragande med en ny miljon varje dag” så gick det inte längre.

Rainers problem den gången var att han inte kände till det oskrivna regelverket om vad man vid just den tidpunkten kunde tillåta sig eller inte. Hade han gjort samma skatteaffärer fem, sex år senare hade han klarat sig. Nu var han för tidigt ute.

Vem minns den utmärkta journalisten Britt-Marie Citron som drog fram en smutsig byk av fiffel och båg som begåtts av ett socialdemokratiskt kommunalråd i Motala? Han som till sist fick fängelse hade tio år tidigare aldrig behövt räkna med att bli fälld. Liksom Rainer kände han inte till var de osynliga moraliska gränserna gick. Om han nu inte bara var för korkad och arrogant för att förstå eller bry sig.

Alla dessa gränser och oskrivna regler förflyttar sig. När Tage Erlander i början av 1950-talet fick veta av sin regeringskamrat, Bondeförbundets ledare Gunnar Hedlund, att han hade missat några tusenlappar i sin hustrus deklaration, ansågs detta vara en utomordentligt allvarlig händelse. Avgång diskuterades vid regeringsluncherna! Det handlade om moralen och trovärdigheten.

Nästan rörande är också att läsa i Tage Erlanders dagböcker hur han har ångest och skamkänslor inför partiet över att han glömt att betala in hembiträdets skatt i tid! Med alla dessa moralgränser som ständigt förskjuts måste det alltid finnas någon som är beredd att sätta ner foten.

I fallet Göran Persson och hans inkomster från staten och skamgreppet med att låta konsultinkomster gå till en firma, är den foten nu helt nödvändig. Jag förstår inte att ingen redan har tagit det steg som är avgörande. Nämligen att resa frågan om inte det Göran Persson har gjort är så allvarligt att han bör uteslutas ur partiet. Nu är det inte längre en justitieminister eller ett kommunalråd det handlar om utan en förre detta socialdemokratisk partiledare och regeringschef. Förstår inte Mona Sahlin och de som nu arbetar med att återerövra de förlorade positionerna som kan leda till förnyad regeringsmakt om några år att politiken alltid handlar om två olika delar som måste samverka? Det ena är givetvis den praktiska politiken, förankrad i ett ideologiskt program, som människor kan begripa sig på och bedöma i den föränderliga verklighetens ljus. Men politiken handlar också om den moraliska dimensionen; att de enskilda politikerna och partierna har en grundläggande trovärdighet. Om man inte sätter ner foten nu och markerar att Göran Persson gått för långt när det gäller föraktet för andemeningen i ett regelverk, nästan hånfullt ställer sig över det, så fruktar jag att en av de sista skansarna faller när det gäller förtroendet för politiken och dess företrädare.

Jag minns plötsligt när industriledaren Percy Barnevik avslöjades med sina skandalösa pensionsavtal. Då stod Göran Persson fram och berättade ”hur besviken han var”.

Ändå gör han nu, på sitt sätt, samma sak. Skapar en besvikelse och en ilska som inte tycks beröra honom.

Om man utesluter Göran Persson, hur smärtsamt det än måtte vara, ur partiet vore det en markering som i alla fall återställde något av den trovärdighet som i dag gått förlorad och nesligt sönderslagen ligger vid det demokratiska fundamentet i Sverige.

Foten måste sättas ner. Nu.

Henning Mankell