Publicerad:
Uppdaterad:

Blågula koncept

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Åke Hodell.
Foto: SCANPIX
Åke Hodell.

När svenskt samtida måleri klubbas för miljoner på Bukowskis känns begreppet konceptkonst av någon anledning ovanligt lockande, värt att damma av. Även om den konsten förstås lever och frodas också i dag men då oftast under andra benämningar: relationell estetik, videokonst, performance – eller som det svårbestämbara men livligt omdebatterade fält som högst oprecist brukar kallas ”konst som forskning”.

Senaste numret av tidskriften OEI med Frans Josef Peterssons som redaktör undersöker den svenska konceptkonstens historia. Och resultatet har blivit en guldgruva – om än med ett grustags trista uppsyn. På nära 400 sidor varvas återpublicerade konceptverk och dokument (vänstersidan) med essäistik och intervjuer (högersidan).

Om jag först tycker att denna gråvita lunta etablerar sig som sitt eget ämnes absoluta motpol så inser jag snart hur fel jag har. Just det flyktiga, genrelösa och svårbevarade visar sig leva i en lycklig om än motsägelsefull symbios med Arkivet. Leif Eriksson samlar och arkiverar, J O Mallander samlar och arkiverar, Mats B:s efterlämnade bibliotek (nu förvaltat av Rönnells antikvariat) erbjuder viktigt källmaterial. Fotostater, tidningsartiklar, utställningsfoldrar, ja hela böcker återges (J O Mallanders diktsamling OUT från 1969 är en tidstypisk pärla). Det blir lite av en monokrom fjärilssamling. Något som en gång var vackert i flykten är här fastnålat och förevisat, men essäerna gjuter ändå liv i det hela, kanske nog för att sända inspirerande impulser långt in i framtiden.

Det här är en konst som inte bara undsluppit marknaden – utan snart sagt allt: publiken, kritiken, en rimlig reception. Många impulser kom förstås utifrån, från Fluxus, från Documenta V i Kassel 1972 och – kanske mer perifert – från situationisterna (på den punkten har Göteborgs konstmuseums skriftserie Skiascope varit tidigt ute genom att dra sig till minnes situationisternas internationella konferens som hölls i Göteborg 1961). Bengt af Klintberg är en av få svenska Fluxuspionjärer, hans fortsatta bana som folklivsforskare framstår som logisk. Andra föregångare är Carl Fredrik Reuterswärd och författaren Åke Hodell, vilka var och en ägnas en lysande essä (av Andreas Gedin respektive Jörgen Gassilewski).

En intressant text är det långa brev som Leif Eriksson riktar till Elin Wikström 1998. Respektfullt tar han henne i örat för ett uttalande om att det tidigare inte funnits någon konceptuell konst i Sverige. Däremot kan man lugnt påstå att det med Wikström och hennes generation är slut på den manliga dominansen i den svenska idébaserade konsten. I OEI:s genomgång är den närmast total – även om numret på ett par ställen antyder något av en efterlysning: Susanne Högberg, vart tog du vägen?

Luckor? Det skulle då vara Umeåscenen, där gänget i Decay Pitch under sjuttio- och åttiotal höll konceptualismens fana högt och kopplingarna till universitetet också banade väg för gästseminarier med Jean Sellem och Björn Lövin och många fler. Arkiven behöver inte stängas på länge än.

Mikael Olofsson

Frans Josef Petersson är kritiker på Aftonbladets kultursidor, därför bad vi Mikael Olofsson, konstnär samt kritiker på Göteborgs-Posten, att recensera OEI.

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Publicerad: