Änglar och djävlar

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Publicerad 2011-05-09

Jenny Aschenbrenner ser pjäsen som släppte ut aids ur den amerikanska garderoben

Aids fyller 30 år, eller vad en fruktansvärd sjukdom nu gör tre decennier efter att den upptäckts, definierats och namngetts. Medierna fylls med jämförelser, då och nu, här och där – skräcken och fördomarna i det sena 80-talets aidspanik mot dagens bromsmediciner och nästan vanligt liv här i västvärlden och tredje världens galopperande smittspridning och lidande i brist på medicin.

Och varför då inte skaka liv i en av aidsskildringarnas verkliga klassiker, den banbrytande och omskakande pjäsen Angels in America av Tony Kushner som också blev ikonisk tv-serie. När man nu spelar de två pjäserna igen på Stockholms stadsteater, det var 15 år sen sist, har man valt det mest emblematiska från en tidsålder och från detta drama om kärlek, politik, skam och sjukdom under de sista skälvande ögonblicken av New Yorks gayvärlds gyllene era.

I högtalarna dånar Prince och Madonna och jag köper de lite klossiga 80-talsmarkörerna, i den leka verklighet-realism som regissören Eva Dahlman och scenografen Lehna Edwall byggt upp i ett scenrum inramat av rad på rad på rad av trenchcoats. Tomma rockar, som påminnelser om alla liv som slocknade under aidsepidemins första fasansfulla år.

I utrymmet emellan står de sängar där det viktigaste utspelar sig. Sängen där mormonen Joe sviker sin labila fru Harper om och om igen genom att förneka det som hela hans väsen skriker ut: jag är bög! Sängen där Louis sviker sin älskade Prior eftersom han inte står ut med sjukdomen. Och sjukhussängarna, den där Prior

hostar och krampar sig mot döden och den där den republikanske djävulen till advokat, Reagan-mannen Roy Cohn, gör detsamma i än snabbare takt.

Det är en tragisk historia berättad med stora doser drastisk humor och kvicka vändningar. Och här på stadsteatern hittar ensemblen den rätta lättheten. Allan Svenssons Roy som inledningsvis är ett klyschigt svin fördjupas till en lika övertygande som monumentalt osympatisk maktspelare. Ola Rapaces Prior växer sig skör och stark och övertygande. Men allra mest fascineras jag av Ida Engvolls sätt att gestalta Harper, hennes halvkvävda rörelser, fladdriga meningar och inre glöd, är ett rollporträtt att minnas.

Så visst finns en hel del att njuta av i stadsteaterns Angels in America. Men efter nästan fem timmar i deras sällskap känner jag mig fortfarande märkligt oberörd av deras öden.

Det är som att man arbetat så hårt på att hitta lättheten att man glömt tyngden, glömt den storslagna tragik som detta stycke också bär på tätt intill kvickheten. Inte helt och hållet, här och var skakas svärtan ur ett skämt med en lätt knyck på handleden, någon liten stund får man

vila i sorgen, som när Louis och Prior återförenas i en stilla dans som bara finns i Prios omtöcknade sinne.

Jag har aldrig tråkigt. Efter en hel eftermiddag och kväll tillsammans med Harpers charmerande hallucinationer, Roy Cohns gränslösa cynism och Louis gråtmilda självömkan vaggas jag liksom in i en gemenskap med dem och trivs rätt bra där, trots att döden lurar i kulisserna.

Men några varaktiga märken efter änglavingarna lämnar de inte.

Jenny Aschenbrenner