Göran Greider pudlar

Jag var rädd för hundar och kallade dem korkade

Av: Göran Greider

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Göran Greider och hans kära Stina
Foto: Göran Greider /Anders Deros
Göran Greider och hans kära Stina

Sent på natten: en stor svart, flämtande och skällande hund kommer springande mot mig på gatan och jag hör en hundägares förtvivlade: ”Nej, stanna!”

Men jag ser på min egen hund. Hon ser närmast uttråkad ut. Så jag står stilla och ler mot det som för femton år sedan varit en skräcksyn. Mycket riktigt: När hunden är framme tvärstannar den, slickar och nosar på min hund och blir än gladare när jag klappar den. Men jag var beredd: Hade hunden anfallit hade jag sparkat till den. Jag vet att den skulle ha tagit det som en man.


Från barnsben var jag rädd för hundar. Jag är så pass gammal att hundar förr i tiden stod bundna på gårdar, skällde och lystrade till namn som Karo och Fido. Vi hade alltid katt när jag var liten. Jag älskade katter, gör det ännu. Men jag hade nog en traditionell katts syn på hundar: som korkade, otäcka drumlar. När jag blev äldre skällde jag ut hundägare som släppt sina hundar, hotade ofta att ringa polisen. En dag kom en hund med munkorg springande mot mig där jag gick med min femåriga dotter – och på väg mot oss tappade den munkorgen. Jag skrek till, kände hur en blixt av skräck fortplantades in i min dotter som skrek lika högt.

Foto: Göran Greider
Stina

Även den hunden var förstås ofarlig. Men hussen gick tilltvålad av mig därifrån.


Vid 47 års ålder blev jag övertalad att familjen skulle skaffa en hund. Jag var helt emot det. En vårdag hämtade vi valpen. 24 timmar senare var min hundskräck borta. Bedjande hundögon är det mest bevekande som finns. I början försökte jag vara sträng mot valpen. När hon gav sig ut på bygatan, slet jag tag i henne, tryckte huvudet mot marken tills hon jämrade sig. Jag har fortfarande dåligt samvete för att jag följde de råden från ärrade hundägare omkring.

Inte bara jag, utan hela min kropp och själ, hade fel om hundar. Därför känner jag idag en skuld till all världens hundar. Jag är beredd att älska dem alla.

Det händer att jag promenerar med min Stina genom invandrartäta områden i Borlänge eller Malmö. Jag ser mödrar från Afrikas horn eller Mellanöstern, uppvuxna med oro för rabiessmittade hundar, skydda sina små barn när de ser min best passera. De beter sig som jag en gång gjorde. Men jag ser också deras barns ögon längta efter att få klappa min hund som så frågande vänligt ser på dem. De vill visa att deras mammor har fel.

Och många av dem kommer en dag att göra det.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.