Vi skriver litteratur för rika människor

Biskops-Arnö stöper författare i samma mall – men det verkliga problemet är något annat

avKristofer Andersson

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

”Jag ångrar att jag lät förlaget stryka i min bok om en anmäld våldtäkt”, skriver författaren Johan Heltne i Dagens Nyheter (17 januari).

Heltne beskriver en fegisförläggare som under arbetet med romanen Emil kräver moralisk renhet – ta ställning i skuldfrågan! Det var inte den boken författaren ville skriva. Men Heltne backar. Nu anar han ”totalitära tendenser” i det svenska litteraturlivet.

Plats för Debatt om litteraturens villkor™.

Undertexten lyder: vänstervridna snöflingor stryper konsten.

Jag är less på fina värderingar som tejpar fast tanken. Men något säger mig att förläggaren inte varit fullt så fjompig. Textens sökta oklarhet lever kvar. Den som inte har tillgång till råmanus kan inte bedöma om förlaget Natur & kultur gjort boken sämre, men Emil applåderades av närmast samtliga medier.

Ändå misstänkliggörs avsaknaden av genomslag: ”Ingenting av intervjuer eller framträdanden”, muttrar Heltne i Sveriges största morgontidning. För en månad sen blev han intervjuad av Sveriges största morgontidning.

De flesta elever på Biskops-Arnö möter ett kärvt liv – långt ifrån det pris från Samfundet de nio som Johan Heltne mottagit

Enligt Johan Heltne började motståndet mot Emil redan på Biskops-Arnös författarutbildning. Klassrumskulturen var ”närmast sekteristisk”. Han har rätt till sin upplevelse. Han har rätt att insinuera att perfomancevrålare förpestar svensk bokutgivning. Men känslan är inte särskilt talande.

Två (2) arbetsdagar efter Dagens Nyheters publicering slamrar skribenten Erik Helmerson på ledarplats med feta kastruller: Tystnadskultur råder! Genusteoretikern Judith Butler styr Sverige! Varför svarar ingen!?

Som om inte Horace Engdahl har mer att säga till om än förlagskollektivet Dockhaveri. Men den som vill argumentera för att Sveriges viktigaste litterära institution – Svenska Akademien – helst premierar matriarkala samhällsomstörtare får göra det.

Heltne och Helmerson sprider klichéer. Som författarens bild av Biskops-Arnö: ”Alla vet att hälften i rummet kommer att bli utgivna författare, den andra hälften kritiker, redaktörer, förläggare.”

Ej sant.

De flesta elever på Biskops-Arnö möter ett kärvt liv – långt ifrån det pris från Samfundet de nio som Johan Heltne mottagit. Röster från författarens studietid säger för övrigt att hans romanutkast var uppskattat redan då.

Erik Helmerson längtar efter en skrivskola som liknar en ”bubblande gryta av idéer och ord”. Det låter som ett dagis. Ingen skulle kalla Handelshögskolan för en puttrande bouillabaisse av kapitalism och aktier.

För varje läbbig utbrytare publiceras två dussin medelklassförfattare som berättar om hur det är att vara medelklass

Den debatterande duons beskrivning av ett författarsverige som domineras av ”marxistisk-feministisk-queer teori” (Heltne), där representanter sitter som ”buktalardockor i knät på en ideolog” (Helmerson) måste korrigeras.

Det är trist att den dispyt om innehållsmässig styrning som präglar inhemsk film direktöversätts till svensk bokbransch. Landets filmskapare är beroende av Svenska Filminstitutet för att alls börja jobba. Den litterära motsvarigheten till SFI består av ett efterhandsstöd från Kulturrådet som författaren aldrig ser röken av. Förvisso talar Kulturrådet om ett ”jämställdhetsperspektiv”, men bedömningspunkterna är renons på politisk värderingslingo:

”Intensitet. Språklig gestaltning. Originalitet. Förnyelse. Personlig karaktär. Komplexitet. Självständighet i litterära tekniker. Gestaltade erfarenheter. Konstnärligt genomförda idéer. Konstnärligt medveten gestaltning. Medvetet förhållningssätt till litterära traditioner.”
Luktar inte riktigt lektor Butler.

Ett tydligt mått på vilken skönlitteratur som premieras är vilka titlar som tilldelas detta stöd. Något sådant har Emil – hittills – inte fått. Oklart varför. Men inte ovanligt. Vinnaren av Borås Tidnings debutantpris 2019 – Wera Von Essens En debutants dagbok – fick inte heller pengar från staten. Jag vet, eftersom jag skrev ansökan.

Däremot fick hundratals andra dollars.

Utgivningar signerade Karl Ove Knausgård, Ukon, Göran Greider, Ingmar Bergman och Jan Myrdal. Diktverk av Athena Farrokhzad, Judith Kiros och Bella Batistini. Samtliga dessa når Kulturrådets kriterier. Den som tror att det räcker med att tugga HBTQ-lingo för att promenera till banken saknar en suck.

De stora skönlitterära priserna (Augustpriset, Borås Tidnings debutantpris, Katapultpriset och Sveriges Radios romanpris) visar på ämnesmässig bredd. Däremot värderas dikten för stunden högt – fem av fem nomineringar till Boråspriset är poesisamlingar.

Augustvinnaren Marit Kaplas Osebol är en 800 sidor fet glesbygdskör. Linnea Axelssons Ædnan, fjolårets vinnare, en nordsamisk släktsaga på vers.

Det verkar som att Helmerson och Heltne har glömt vad makt är:

Pengar.

Verkligt inflytande handlar inte om vem som gapar mest på ett seminarium, eller om att slippa få pisk av en förläggare – det handlar om vem som överhuvudtaget får studera eller ha en förläggare. Johan Heltne tilldelades i december 100 000 kronor av stiftelsen Natur & kultur, för att ha utmärkt sig särskilt inom litteraturen i Sverige.

Bokutgivningen är mycket riktigt på väg att strömlinjeformas. Men inte av de anledningar som herrarna på Dagens Nyheter anför. Ett problem är att Biskops-Arnö stöper författare i samma stilistiska mall. Det går snabbt att se om ett inskickat manus tuktats under Mälarens bila.

Men det är en estetisk fråga som inte har med Marx att göra.

Jag bekymras över den korta textens välde. Det skvallrar om författare som inte har råd att begå den insats som ett romanbygge kräver. Jag räds att berättandet kommer förbehållas dem vars föräldrar haft möjlighet att köpa en bostadsrätt åt sina barn. Ur det perspektivet är frågan om Heltnes förläggare varit stygg eller inte, bara halm.

Men diskussionen stannar här. Förlagen är fega! De fattar inte mitt heta verk! När Fredrik Virtanen gav ut Utan nåd på norska Gloria förlag hette det att svenska utgivare ”vridit sig som ängsliga maskar”. Noll av de fyra förlag jag jobbar med fick läsa manus. Icke heller Lind & co, trots att omsättningen närmar sig 100 miljoner. Samma gäller HarperCollins och Ordfront. PR upphöjs till sanning.

Det är pissjobbigt att skriva. Det kostar att inte lira de säkraste korten. Jag önskar att det fanns mer spelrum för tvetydighet. Det finns ett posse som söker renhet. Men de är ingen myndighet – de är marginalen. Dessutom är de gamla: Vladimir Nabokovs Lolita publicerades på det lilla franska förlaget Olympia Press. Amerikanska Simon & Schuster vägrade att trycka Bret Easton Ellis American psycho, en bok som i Australien fortfarande säljs under disk.

Svensk litteratur är ofta fjuttig. För varje läbbig utbrytare publiceras två dussin medelklassförfattare som berättar om hur det är att vara medelklass: Jag gick till Riche. Tog kokain. Sen låg vi. Vem är jag – egentligen?

Ja du gosse, du är rik.

Den som menar att det inte spelar roll vilken samhällsklass som mest publiceras, eftersom vem som helst i teorin kan gestalta vad som helst, missar poängen. Problemet med författare är att de tenderar att skriva om sådant som de känner till.

Det kommer att bli värre. Den svenska bokmarknaden är liten. Förlag kommer att försvinna. Ett hyllat verk betyder någon månadslön. Snart hör vi blott livets lyckade röster: De som har råd att skriva, eftersom morsan kunde investera i lite fonder rätt efter BB.

Säg att en förläggare på ett av Sveriges rikaste förlag har bestridit en text. Säg att studenterna på en elitutbildning blivit arga.

Säg tystnadskultur.

Säg något om dem vars själva födsel redan från början har bestämt: Glöm priser och pengar, glöm allt det där – du hör inte hemma här.

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM