Kultur

Jag borde ha agerat snabbare och tydligare

Konstfacks rektor Maria Lantz om Vita havet-debatten

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

”Själv ser jag den livliga debatten både som ett friskhetstecken och som en värdefull vaccinering mot risken för den likriktning som Konstfack anklagas för”, skrivet Konstfacks rektor Maria Lantz.
”Själv ser jag den livliga debatten både som ett friskhetstecken och som en värdefull vaccinering mot risken för den likriktning som Konstfack anklagas för”, skrivet Konstfacks rektor Maria Lantz.

KULTUR

I februari 2021 kritiserade Konstfacks professor Sara Kristoffersson i Dagens Nyheter förslaget om att byta namn på lärosätets utställningslokal Vita havet. Förslaget, som var ett av flera, hade kommit från en grupp studenter med syftet att göra Konstfack till ett mer inkluderande lärosäte. Inlägget blev startskottet för en lång och delvis infekterad debatt där frågor om rasism, yttrandefrihet, studentinflytande och arbetsmiljö ställdes på sin spets.

När Kristoffersson nu i boken Hela havet stormar (Volante) berättar om sin upplevelse av de påföljande månaderna blir det tydligt att jag kunde ha gjort saker bättre i min roll som rektor. Kristoffersson vittnar om hur hon känt sig ensam, uthängd och orättvist behandlad på ett sätt som ingen ska behöva uppleva på en arbetsplats. Även om det går att lyfta fram andra fakta och göra andra tolkningar av skeendet blir det uppenbart att jag som rektor inte gjort tillräckligt för att säkerställa Kristofferssons rätt att känna sig trygg och välkommen på sin arbetsplats.

I sak landade jag och Konstfacks ledningsråd så småningom i samma slutsats som Kristoffersson: Vi avslog förslaget om att byta namn på Vita havet. Borde vi aldrig ha låtit utreda förslaget från första början? Här är jag fortsatt oense med Kristoffersson och andra kritiker. Den strukturella rasismen och västerlandets koloniala historia är realiteter som Konstfack behöver diskutera, både som lärosäte och som kulturinstitution. När en grupp studenter lägger fram konkreta förslag på området är det helt rimligt att skolan tar deras förslag på allvar. Att på förhand diskvalificera förslaget hade rimmat dåligt med konstens och vetenskapens ambition att pröva nya tankar och därtill med lagens krav på studentinflytande.

Mina tillkortakommanden handlar i stället om hur jag och Konstfacks övriga ledning hanterade situationen när en grupp lärare samlade underskrifter till en replik. Via gruppmejl till anställda ställde sig 44 lärare bakom repliken, som kritiserade Kristofferssons inlägg med argument om hennes överordnade position i relation till studenterna.

Så här skrev jag när om saken i ett mejl till samtliga anställda: ”Namninsamlingar gentemot en person på en arbetsplats – även om det gäller åsikter som ventilerats i offentligheten – är något jag starkt avråder från. Det är fruktansvärt att bli angripen ensam, oavsett skäl.” Det budskapet står jag fast vid.

En myndighetschef som kritiserar medarbetares deltagande i den offentliga debatten behöver ha mycket goda skäl, vad som än yttras

Tyvärr fanns det andra inslag i hanteringen som inte var lika tydliga i värnandet av Konstfack som en trygg och välkomnande arbetsplats, och som Kristoffersson tagit fasta på. Mejlet som jag citerade ovan borde ha skickats tidigare, nu dröjde det mer än en vecka. Och jag skickade senare ett annat mejl till artikelförfattarna som – även om det inte var avsikten – kan uppfattas som ett stöd för deras agerande.

I boken Hela havet stormar tar Kristoffersson upp ytterligare ett antal händelser och situationer som hon upplevt som angrepp, bristande stöd och flathet från min och andras sida. Däribland finns saker som jag upplever som vantolkningar och annat som har fullt rimliga förklaringar. Men jag har stor förståelse för att en som känner sig ensam och utsatt kan se saken på ett annat sätt. En större tydlighet och fasthet i ledarskapet från min sida hade gett bättre förutsättningar för dialog i flera av de situationer som Kristoffersson beskriver.

Jag måste förstås fråga mig varför jag som chef inte agerade tydligare. Ett avgörande svar handlar om de många centrala värden som stod på spel samtidigt. Det gäller särskilt yttrandefriheten för offentligt anställda. En myndighetschef som kritiserar medarbetares deltagande i den offentliga debatten behöver ha mycket goda skäl, vad som än yttras.

Såväl under våren 2021 som i de första kommentarerna kring boken Hela havet stormar haglar invektiven mot Konstfack som institution. Bland de allvarligare är anklagelsen om en sekteristisk miljö där bara en sorts tänkande är accepterat. Det antirastiska kravet på mångfald och frihet från diskriminering sägs ha slagit över i enfald och exkludering av oliktänkande. Inget vore värre för en kulturinstitution som ska ge studenterna verktyg att utforska sig själva och sin omvärld på nya sätt.

Jag beklagar djupt Kristofferssons upplevelse av Konstfack som en arbetsplats med allvarliga arbetsmiljöproblem. Jag hoppas att hon, våra medarbetare och våra studenter ändå kan reflektera över hur debatten om Vita havet bidragit till fördjupade insikter om både arbetsmiljö och yttrandefrihet. Själv ser jag den livliga debatten både som ett friskhetstecken och som en värdefull vaccinering mot risken för den likriktning som Konstfack anklagas för.

Det demokratiska samtalet blir aldrig viktigare än när det som står på spel är människors rätt att ingå i gemenskap och behandlas med respekt och värdighet.

Maria Lantz

Konstfacks rektor

ANNONS

Prova Nextory gratis i 30 dagar - marknadens största utbud av E-böcker och ljudböcker!

Extern länk från Nextory

Gå till Kampanjen

Publisert:

Aftonbladet

/

Kultur

/

Konstfack

LÄS VIDARE

Recension ”Hela havet stormar”: Vill någon arbeta på Konstfack efter detta?

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Konstfack

Yttrandefrihet

Arbetsmiljö

Konst

Debatt

Rasism