ÅSIKT

The summer of… revolt

Håkan Thörn om det svarta upproret i USA 1967 – och likheten med Black Lives Matter 50 år senare

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: AP
Beväpnade Black Panther-ledarna Bobby Seale och Huey Newton till vänster. Svarta visiteras av vit polis i Newark, juli 1967, till höger.
KULTUR

Just nu publicerar tidningar över hela världen artiklar om ”The summer of love” år 1967 (till exempel Aftonbladet 23 juni), då blomsterbarn i tiotusental strömmade till San Francisco för att hylla kärleken och konsumera psykedeliska droger. 

I en intervju i Life Magazine, publicerad i juni 1967, samtidigt som Monterey-festivalen öppnade, satte Paul McCartney ord på de naiva politiska förhoppningar som förknippades med dessa droger: ”Om politiker tog LSD skulle det inte längre finnas krig, fattigdom eller hunger.”

Men i november samma år lanserade Lifes svarta motsvarighet Ebony ett alternativt namn för sommaren som passerat: ”The summer of Retha, rap and revolt”. 

Vad menades?


THE SUMMER OF REVOLT Det som vita ungdomar i San Francisco firade som kärlekens sommar var för hundratusentals svarta i USA:s fattiga stadsdelar vredens säsong. Mellan 1964 och 1968 registrerades 329 upplopp i 257 nordamerikanska städer. 

Den 27 juli 1967 adresserade USA:s demokratiske president Lyndon B Johnson dessa händelser i ett tal till nationen. Det var ett kristal. Upploppsfrekvensen hade nu nått nya höjder. Johnson dristade sig till att säga att den amerikanska nationen hade insett att upploppens kombination av förtvivlan och våld fötts ur sociala villkor: ”Vi vet alla vilka dessa förhållanden är: okunskap, diskriminering, slum, fattigdom, sjukdomar, arbetslöshet”.


▪▪ THE SUMMER OF RAP Sommaren 1967 publicerade Pantrarna sitt tiopunktsprogram i tidningen Black Panther, strax efter att media i hela landet uppmärksammat deras marsch till den kaliforniska delstatsregeringens huvudbyggnad i Sacramento. Där läste Bobby Seale, medan guvernören Ronald Reagan hukade på baksidan, ett uttalande som deklarerade att USA ”intensifierar terrorn, brutaliteten, och förtrycket av den svarta befolkningen samtidigt som det för ett rasistiskt folkmordskrig i Vietnam”. 

Foto: AP
H Rap Brown, 1967

Året innan hade Stokely Carmichael, en av de ledande företrädarna för den svarta studentorganisationen SNCC, hållit ett tal där han lanserade begreppet ”Black power”. En ny svart rörelse var född, ledd av SNCC tillsammans med Svarta Panterpartiet för Självförsvar. 

År 1967 år valdes H Rap Brown till ordförande i SNCC, för att snart arresteras för anstiftan till upplopp under sommaren. I förordet till Browns bok Död åt niggern (1969) förklarar den i Sverige bosatte pantern Sherman Adams betydelsen av rap: ”Herbert Browns öknamn Rap är en värdig titel på en kompis som kan vara rapp i käften. … En rapper eller rappy är en kille som är händig och snabb med ord och som kan kuva andra med dem och skämma ut och förringa sina motståndare. Det är så Rap tar hem potten. Och han gör det som många negrer bara gör i det fördolda: han smädar vit makt.”


THE SUMMER OF RETHA En av de låtar som toppade USA:s Billboardlista under sommaren 1967 var Aretha Franklins Respect; för att senare avlösas av the Doors Light my fire och Beatles All you need is -love. Men i likhet med -Doors, och i motsats till Beatles, talade Franklin främst till dem för vilka denna sommar definierades av de nattliga bränderna i de svarta stadsdelarna, snarare än av det kärleksbudskap som sändes ut från Hashbury. 

Respect var den senaste i raden av soullåtar som adopterats av den svarta rörelsen. År 1966 hade Martha Reeves Dancing in the streets förbjudits på vissa radiostationer i USA därför att den användes under sommarens upplopp. Vad dessa låtar har gemensamt är att deras texter saknar ett uttalat politiskt budskap; dess subversiva betydelse för 1960-talets svarta var underförstådd. 


Respect” etablerade Franklin både som en feministisk ikon och som en av den svarta rörelsens främsta frihetssångerskor. Vid en ceremoni i Detroit ett halvår senare fick hon av Martin Luther King ta emot organisationen SCLC:s Leadership Award. En månad senare mördades King och under veckan som följde nådde upploppsfrekvensen i de svarta stadsdelarna nya höjder i vad som kallats Påskupproret. 

Mordet på King stärkte initialt Black power-rörelsen och 1968 blev, under ledning av bland andra Carmichael och Brown, Svarta pantrarnas år. Men rörelsen skulle aldrig infria sina löften, att efter Kings död bli en ny massrörelse för den svarta befolkningen. 

I stället föll den sönder som en följd av inre stridigheter, men i kanske ännu högre grad som ett resultat av FBI:s nedbrytning av rörelsen genom det så kallade Counter intelligence program, som senare avslöjades av en kommitté tillsatt av senaten.


Det skulle dröja drygt fyrtio år innan USA:s fattiga svarta befolkning på nytt skulle börja organisera sig på ett sätt som motsvarar 1960-talets medborgarrätts- och Black power-rörelse. Black lives matter går nu, tillsammans med den nya feminismens rosa mössor, i spetsen för den växande mobiliseringen mot Trumps regering. Marschen som protesterade mot Trumps installation ska ha varit dubbelt så stor som den som år 1968 organiserades i opposition mot installationen av Nixon. 

Med tanke på att även fackföreningarna i USA nu kommit på fötter kan 2018 i USA bli ett minst lika spännande år som 1968.


Håkan Thörn 
Professor i sociologi, Göteborg