ÅSIKT

Liberal yttrandefrihet behöver alltid fiender

Anders Johansson manar till sans i debatten om Bokmässan

Foto: TT
KOMMER TILLBAKA I ÅR. Vávra Suk, chefredaktör för högerextrema tidningen Nya Tider, på Bomässan förra året.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

BOKMÄSSAN Hur står det till med den svenska yttrandefriheten? Jag kan tänka mig två olika sätt att ställa en diagnos.

Antingen undersöker man hur mycket hot, censur och inskränkningar det finns i ett samhälle. Det är så yttrandefriheten vanligen diskuteras: begreppet dyker upp när ett yttrande har stoppats. Inte oväntat kan vi med det synsättet vara ganska stolta. Kolla bara hur det ser ut i Ungern.

Eller Nordkorea!

Eller också studerar man yttrandefriheten de facto: om det nu råder yttrandefrihet så borde det ju finnas en stor mångfald av yttranden på hög nivå: konstnärliga, litterära, politiska; avancerade, nytänkande, utmanande, vulgära, sofistikerade, uttömmande …

Är det så? Eller ser vi, i synnerhet om vi talar om massmedier, snarare en tilltagande likriktning, urvattning, förenkling, snuttifiering? Ett evigt cirkulerande av ”snackisar” och filmklipp? I det perspektivet är det mer tveksamt både hur nöjd man ska vara, och vad det egentligen är man ska försvara.

För en liberal är det senare av dessa båda perspektiv mindre välkommet än det förra, det som är upptaget av censur och inskränkningar. Skälet till det är att det är först i ljuset av konkreta inskränkningar – helst av symbolisk karaktär (i konsten och liknande), mot bakgrund av hot (från politiska motståndare), eller i jämförelse med situationen i länder med auktoritära regimer – som de liberala friheterna får konkret gestalt. Utan hinder eller fiender är det högst oklart vad yttrandefrihet egentligen är.

Aftonbladet Kultur 29 maj


Det är en oklarhet som sällan vädras. I de många debatterna om yttrandefrihet tas begreppet nästan alltid för givet. Man kallar in Nils Funcke som talar om ifall ett kontroversiellt uttalande bryter mot tryckfrihetsförordningen eller inte och så är saken klar.

Bortom de juridiska gråzonerna antas yttrandefrihet vara något närmast naturgivet. Något vi alla känner till, något som bara finns där, fritt tillgängligt för alla, i likhet med luften vi andas, ända tills någon ondskefull despot eller nervös bokmässechef inskränker den.

Foto: TT
Lars Vilks

På det sättet (och ja, jag har skrivit detta många gånger tidigare) hänger yttrandefrihetsvurmen ihop med en liberal världsbild: jämlikhet råder. Materiella villkor och mediala premisser är ovidkommande. Individen är alltid fri. Alla har samma möjlighet att yttra sig.


Detta förklarar varför yttrandefriheten debatteras nästan jämt. (Innan bokmässedebaclet var det Makode Linde, Tintin på Kulturhuset, Lars Vilks, Muhammed-karikatyrerna, Åke Green, Bjarne Melgaard, och så vidare.) Inte för att man kommer någonstans, utan för att själva debatten instiftar ”friheten”. Oavsett utfallet erbjuder debatterna en möjlighet att stämma upp i det vanliga idealistiska självberömmet – ett aktuellt exempel är Elisabeth Åsbrinks artikel i Dagens Nyheter (9 juni) häromdagen.

Kanske förklarar det också varför begreppet ”yttrandefrihet” tycks stå starkare än någonsin. Är det inte just för att yttrandefriheten de facto är så liten, som det finns ett så stort behov av att prisa den som princip? Eller annorlunda formulerat: eftersom möjligheten att sprida sina yttranden är en ojämlikt fördelad förmån, målas bilden av yttrandefrihet som en allmän och omedelbart realitet upp alltmer ihärdigt.

Vad leder detta till, om man ser till den långdragna debatten om bokmässan? I sak delar jag Åsa Linderborgs skepsis mot den omdiskuterade författarbojkotten. Jag har en känsla av att bojkotter ofta är mer upptagna av sig själva än av att åstadkomma förändring. Vad är egentligen målet? Att skapa ett rum där alla hyser samma åsikt?

Foto: TT
Tintin. Orsakade debatt när den hamnade på fel hylla


Samtidigt är det något som är besvärande högstämt och förenklat i retoriken om vikten av att vara med på bokmässan. Dels för att denna korsning av Skavlan, mellandagsrean och en Finlandsfärja näppeligen är yttrandefrihetens bastion. (Pontus Lundkvists skämtteckning på den här sidan är i mina ögon fortfarande debattens mest effektiva inlägg.) Dels för att den voltairska maxim som alltid dammas av i det här läget snarare döljer problemet än löser det. Om yttrandefriheten enbart består i att dö för någon annans rätt att sprida smörja är det förståeligt varför få människor värderar denna rättighet lika högt som journalister gör.

Det enda otvivelaktiga är att hela saken har fått orimligt stora proportioner, till enastående förmån för den där tidskriften som nästan ingen har läst. Så kan vi byta ämne snart? Eller börja tänka yttrandefrihet i lite mer problematiserande termer?