ÅSIKT

Wachtmeister – en farlig gamäng

Gellert Tamas om det politiska arvet efter Ny demokrati

Foto: ULF KARLSSON
Ian Wachtmeister – greve, företagsledare och före detta partiledare för Ny demokrati – avled nyligen. Lovorden om hans person och gärning förvånar Gellert ­Tamas.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Han var en fantastisk person. Och så rolig. Och en så duktig politiker!

De positiva omdömena om den nyligen avlidne Ian Wachtmeister, från tidigare vänner och partikamrater som Bert Karlsson, har varit många. Men även mer neutrala bedömare, som Expressens krönikör K-G Bergström, beskriver Wachtmeister som en ”mycket begåvad, lysande talare och underhållare”. Och förre moderatledaren och statsministern Carl Bildt twittrar: ”Jag minns honom som en stor, varm och djupt engagerad människa.”

Ju mer jag läser, desto mer förvånad blir jag.

Handlar den okritiska blicken om vår respekt för de döda, eller är de närmast panegyriska lovorden en del av en sedan länge pågående normaliseringsprocess, där även de mest uppseendeväckande politiska utspel uppfattas som så mainstream att de inte ens anses värda att nämna?

För det finns onekligen en hel del att minnas kring Ian Wachtmeisters politiska gärning och hans främsta skapelse – Ny demokrati.


Partiet grundades 1990 som en klassisk högerpopulistisk rörelse. Medan de då ­likaledes relativt nybildade Sverigedemokraterna marscherade på landets gator iklädda läderkängor, vrålande slagord som ”judesvin” och ”sieg heil”, krävde nydemokraterna lägre skatter och mindre byråkrati. Men den xenofoba världsbilden och angreppen på dem som partiet kallade ”invandrare” var närvarande från första stund.

Ian Wachtmeister kopplade konsekvent ihop ”invandrare” med begrepp som ”mord, våldtäkt och dråp”. Bert Karlsson spred sina egenhändigt påhittade ”faktauppgifter”, som påståendet att ”invandrare” låg bakom 80 procent av all kriminalitet och att ”zigenare” stod för 90 procent av brotten mot svenska pensionärer.

John Bouvin, partiets andre vice ordförande, beklagade att lejonen i Afrika inte längre åt upp barnen, medan Bert Karlsson hoppades att dåvarande folkpartiledaren Bengt Westerberg skulle ”få sin dotter smittad av en flykting” med aids. På frågan hur skivbolagsdirektören skulle reagera om hans dotter önskade gifta sig med en muslim blev svaret: ”Jag skulle göra allt för att hindra det. Man ska inte gifta sig med folk från andra kulturer, det visar sig gång på gång att det inte går.”

Foto: TT
Gellert Tamas är journalist och författare.

Det tål att påpekas att detta sällskap till en början röstade ner Ian Wachtmeisters förslag att ”aidstesta” samtliga asylsökande som alltför extremt och stötande.


Retoriken skruvades upp år efter år.

Våren 1993, efter att opinionssiffrorna börjat dala för första gången, beslöt partiledningen att inleda en ny kampanj, riktad direkt mot landets muslimer. Wachtmeister sammanfattade det nya budskapet: ”Folk i Sverige är rädda för de här människorna. Det är bara vi som vågar tala om saken. De andra politikerna är fega.”

Vivianne Franzén, en av Wachtmeisters närmaste medarbetare i parti­ledningen, var ännu tydligare. Hon påstod, på fullaste allvar, att det fanns en muslimsk konspiration med syftet att ta över Sverige, och hävdade att det bara var en tidsfråga innan samtliga svenska barn ”måste vända sitt ansikte mot Mecka”.

I stället hånade partiledarna de bosnier som flytt som ”lyxturister”, ett ord som de ständigt använde.


Partiets nya inriktning sjösattes på en riksomfattande turné sommaren 1993. Besöket i Söderköping den 10 juli 1993 var typiskt. Vid denna tidpunkt hade belägringen av Sarajevo pågått i över ett år. Tusentals män, kvinnor och barn hade dött av artillerielden och krypskyttarnas kulor. Mördade och våldtagna civila låg begravda i massgravar över hela Bosnien. Innan kriget var över skulle 100 000 människor dödas.

Men ”greven” och ”betjänten”, som de kallade sig, pratade inte om krigets eller den etniska rensningens fasor. I stället hånade partiledarna de bosnier som flytt som ”lyxturister”, ett ord som de ständigt använde. ”40 000 bosnier finns här. De är ekonomiskt starka och har kommit hit med charterbussar ordnade av svenska och tyska bolag”, hävdade Bert Karlsson medan han som vanligt staplade ölbackar; två för ”riktiga flyktingar”, tre för ”ekonomiska flyktingar”.

”Har ni sett så många släktingar de har? Inte har ni och jag så många anhöriga? Det är för djävligt! Vi måste stoppa flyktingströmmen hit!”, ropade Wachtmeister och fortsatte med påståendet att Sverige skulle gå under ekonomiskt, samt utsättas för ”raskrig”, om inte gränserna omedelbart stängdes. Wachtmeister avslutade med att närmast skrika i mikrofonen: ”36 400 brott har begåtts av utlänningar. Ut med dom bara!”


Detta budskap upprepades i 65 städer, från Skåne i söder till Boden i norr. I samband med kampanjens avslutning sammanfattade Wachtmeister sin syn på Sveriges muslimer i en debattartikel i Länstidningen i Östersund: ”Jag erkänner gärna att i min vision av det framtida Sverige finns det inte många moskéer.”

Natten därpå brändes moskén i Trollhättan ner. De tre yngre män som senare greps hade samtliga kopplingar till Sverigedemokraterna. I polisförhören påstod männen att de anlagt branden för att väcka uppmärksamhet, de tyckte att det fanns för många flyktingar och ”muslimer”. En av männen konstaterade att han själv hört ”en kvinna från Ny demokrati säga att snart får våra barn vända sina huvuden mot Mecka”.

Ausonius påstod att han ville göra det som Sverigedemokrater och Nydemokrater enbart pratade om – stoppa invandringen


Gärningsmännen i Trollhättan var inte de enda som sa sig inspireras av Ny demokratis retorik. När jag träffade John Ausonius i fängelset hösten 2000 var han noga med att lyfta fram det moraliska stöd han tyckt sig känna från Ny demokrati och Sverigedemokraterna:

”Ta Ny Demokrati. Dom kom upp i tio procent på nolltid med sitt Sverige åt svenskarna och allt det där. Deras budskap gav mig en form av feedback, om man ser psykologiskt på det hela … Ny demokratis invandrarfientlighet gav mig respons och stärkte mitt självförtroende.”

Ausonius påstod att han ville göra det som Sverigedemokrater och Nydemokrater enbart pratade om – stoppa invandringen. Genom sina mord och mordförsök ville han skapa en sådan skräck i samhället att inga fler ”utomeuropéer” skulle våga sig till Sverige – och att de som redan fanns här skulle fly.


Att rasistiskt våld kan ha kopplingar till det offentliga samtalet och diskursen är knappast en nyhet. Det tidiga 1990-talet är ett tydligt exempel. Samtidigt som Ny demokrati bidrog till ett allt grövre debattklimat ökade det rasistiska våldet. Enligt en rapport från Säpo utfördes åren 1990 och 1991, samtidigt som Ny demokrati växte sig starka, 52 allvarliga attacker mot flyktingförläggningar i form av brandbomber, anlagda bränder och sprängladdningar. Året därpå ökade det rasistiska våldet ytterligare.

Paralleller kan också dras till dagens situation. Det stora antalet asylsökande hösten 2015 möttes till en början av stöd och solidaritetsaktioner. Tusentals frivilliga engagerade sig, statsminister Stefan Löfven förklarade att ”mitt Europa bygger inte murar” och i en opinionsundersökning i Dagens Nyheter uppgav 44 procent att de ville att Sverige skulle ta emot FLER asylsökande.

Sverigedemokraterna bestämde sig för en motoffensiv. Partiet meddelade att de skulle lämna allt riksdagsarbete för att – i likhet med Ny demokrati 1993 – ge sig ut på landets gator och torg i ”den största kampanjen i partiets historia”.

Bara några timmar senare tände någon, eller några, okända gärningsmän eld på ett planerat asylboende


Turnén inleddes av Kent Ekeroth i Trelleborg den 17 oktober 2015. Han påstod att de asylsökande innebar Sveriges ”undergång” och avslutade sitt tal, efter att ha kallat åhörarna för en ”motståndsrörelse” och en ”spjutspets” med orden: ”Svenska folket har en lång stubin … Men när den stubinen har brunnit klart, då SMÄLLER det! Vi ska visa dom NU! Att NU är det dags! NU SMÄLLER DET!”

Bara några timmar senare tände någon, eller några, okända gärningsmän eld på ett planerat asylboende i Furulidsskolan söder om Kungsbacka.

Samma sak hände efter den presskonferens där Sverigedemokraterna presenterade sin kampanj. Drygt ett dygn senare totalförstördes en planerad flyktingförläggning i Kånna, strax utanför Ljungby. ”Vi rubricerar det som grov mordbrand, ett av de grövsta brotten i Sverige”, kommenterade polisens presstalesman.

Mellan 15 och 30 oktober 2015, under samma period som Sverigedemokraterna, anförda av Kent Ekeroth, både bokstavligt och bildligt, höll brandtal mot flyktingmottagandet brann det i 14 planerade existerande asylboenden. Även om det inte är klarlagt hur många av bränderna som var anlagda, eller vem eller vilka gärningsmännen var, är korrelationen i tid mycket tydlig.

Minst lika anmärkningsvärt är att bränderna minskade i antal efter att Jimmie Åkesson, som länge vägrade detta, till slut, efter starka påtryckningar, i slutet av oktober valde att offentlig ta avstånd från våldsdåden.


Efter branden i Trollhättans moské 1993 gick Socialdemokraterna till frontal­angrepp mot Ny demokrati. Dåvarande partiledaren och statsministern Ingvar Carlsson hävdade att Wachtmeister och Karlsson hade ett ”personligt med­ansvar” för det rasistiska våldet. Deras ständiga upprepanden av ”vandringssägner och rena lögner”, kunde inte tolkas på något annat sätt än som ett försök att ”piska upp en stämning mot människor från andra länder och kulturer”.

Ian Wachtmeister svarade med att kalla Carlsson för ”sjuklig” och polisanmälde honom. Men ledningen för Ny demokrati hade uppenbarligen räknat fel. Sommarturnén 1993 blev början på slutet för partiet. Svenska folket var uppenbart inte redo för ett så uttalat islamfientligt budskap. Stödet rasade. Några månader senare hade Wachtmeister själv lämnat partiet, bara spillror återstod.

Foto: CAROLINA BYRMO
Wachtmeister med Jimmie Åkesson 2010.

Femton år senare, hösten 2009, upprepade Jimmie Åkesson, bitvis närmast ordagrant, Ny demokratis antimuslimska retorik i en mycket uppmärksammad debattartikel i Aftonbladet, där han beskrev islam och Sveriges muslimer ”som vårt största utländska hot sedan andra världskriget”.

Det var knappast en tillfällighet att Wachtmeister ungefär samtidigt klev in som personlig rådgivare åt Sverigedemokraternas ledare, vilket han förblev till sin död. Det antimuslimska budskap, som visat sig politiskt omöjligt på det tidiga 1990-talet hade, efter terrorattacken 2001 och de många blodiga efterföljande självmordsdåden, till slut blivit politiskt gångbart.


Det är värt att påminna om Ingvar Carlssons varnande ord om Ian Wachtmeister och Ny demokrati i samband med de många rasistiska terrordåden på det tidiga 1990-talet. ”De får inte framställas som uppkäftiga uppstickare och glada gamänger. De är farliga – inte roliga.”

Kanske borde denna insikt utgöra det starkaste politiska minnet och arvet efter greve Ian Melker Shering Wachtmeister, född på familjegodset Nääs utanför Nyköping i Sörmland på julafton 1932, död den 11 november 2017.