Sluta snacka strunt om svensk ekonomi

Ladorna är fulla, men orden är tomma – ministerns metaforer lurar oss

Av: Max Jerneck

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Finansminister Magdalena Andersson
Foto: Jessica Gow/TT
Finansminister Magdalena Andersson

Jag tillhörde länge de som tyckte att postmodernisternas idé om ”diskurs” var flummig. Det kändes långsökt att makten skulle ligga i språket, snarare än i ägande, lagstiftning, våldsmonopol eller andra mer handfasta ting. Det verkade även ursäktande: Om makten sitter i språket finns det inga makthavare att ställa till svars.

Men på senare tid har jag insett att Foucault, Deleuze och de andra postmodernisterna hade en poäng. Hur vi talar om saker avgör hur vi tänker om dem.


Det gäller inte minst abstrakta ämnen, där vi ofta låtar tanken ta genvägar via liknelser och metaforer. Och det kan vara klargörande att hämta ord ur ett sammanhang för att beskriva ett annat, men det kan också leda tankarna på villovägar.

Särskilt vådligt blir det om de överförda orden kommer laddade med värderingar. Då kan bildspråket utöva sin egen makt över användaren, som sätter osynliga gränser kring vilka slutsatser som är möjliga och omöjliga att nå.


Så tror jag att det förhåller sig med finanspolitiken, vilken i sin tur sätter ramarna för all annan politik. Här omges vi av en djungel av metaforer.

Går det verkligen att spara i sin egen valuta?

Det talas om att spara i ladorna och att hålla krutet torrt. Är statsskulden låg har vi sunda eller starka statsfinanser. Det är viktigt att hålla ordning och reda, för annars måste man snart städa upp eller rentav sanera statsbudgeten.

Det finns inga gratisluncher: man måste rätta munnen efter matsäcken. Vi kan inte lämna en springnota åt våra barn och barnbarn.


Metaforerna är många men leder alla åt samma håll: att det är bra för staten att spara och dåligt att spendera. Egentligen hade jag velat undvika ordet ”spara” i föregående mening – för går det verkligen att spara i sin egen valuta?

Även ordet ”statsskuld” känns missvisande – för är det verkligen en skuld om den aldrig behöver betalas tillbaka? Till och med när man medvetet försöker bryta sig loss ur språkets bojor måste man ibland använda de ord som finns till hands för att göra sig begriplig.

Det vore befriande att för en gångs skull diskutera finanspolitik utan metaforer. Vad menar finansministern egentligen när hon säger att våra lador är fulla? Hon menar att statsskulden är låg i förhållande till storleken på ekonomin. Statsskulden består i sin tur av statsobligationer, som staten säljer när den lånar.

De är eftertraktade investeringar, eftersom statens garantier gör dem riskfria. Efterfrågan är ofta så stor att räntan drivs mot noll, eller ännu lägre. Men av finansministerns ord att döma verkar det ändå finnas en fara i att låta tillgången på statsobligationer öka.

Vad är hon rädd för? Det är inte inflation, för den anses snarare för låg. Inte heller är det EU:s budgetregler, för de är upphävda under coronakrisen, och har knappast någon bindande makt över Sverige i vanliga fall.

Som Göran Persson uttryckte det kan Sverige då hamna i samma förnedrande ofrihet som hans morföräldrar när de var satta i skuld hos brukshandlaren.


Eftersom det aldrig skrivs ut, och journalister inte brukar fråga, är det svårt att veta exakt. Men man kan gissa att hon oroar sig för samma sak som Göran Persson på 1990-talet: att marknaderna ska tappa förtroendet för Sverige – att vi ska behöva gå med mössan i hand till flinande finansvalpar som kan kräva vilken ockerränta som helst för att låna ut.

Som Göran Persson uttryckte det kan Sverige då hamna i samma förnedrande ofrihet som hans morföräldrar när de var satta i skuld hos brukshandlaren.

Foto: MATS STRAND
Finansministrarna Erik Åsbrink och Göran Persson, 1996.

Svenska staten kan alltid betala sina skulder, så länge den lånar i svenska kronor

Förr i tiden, när svenska kronan var bunden till värdet på guld eller andra valutor, fanns det en risk att staten inte skulle kunna betala vad den hade lovat. Om statsskulden steg kunde långivare bli oroliga och kräva högre ränta.

Men sedan 1992, när George Soros gjorde slut på den fasta växelkursen, är vår valuta inte bunden till något. Svenska staten kan alltid betala sina skulder, så länge den lånar i svenska kronor (även om värdet på kronorna kan sjunka).

Skulle det av någon anledning bli svårt att sälja statsobligationer finns det en köpare som står redo att köpa en obegränsad mängd, nämligen Riksbanken. Den kan dessutom själv bestämma vilken ränta som är lagom.

När Göran Persson överförde tankefiguren om att vara satt i skuld hos brukshandlaren till att gälla svenska staten tog han inte hänsyn till att det kunde spela roll att ha sin egen centralbank. I det ljuset framstår 1990-talets åtstramningspolitik som meningslös, grundad på gammal vidskepelse snarare än rationell analys.

De kanske inte rent tekniskt sett är sanna, men fyller en viktig funktion i att skrämma befolkningen från att begå dumheter.


Somliga menar att vår vidskepelse inför statsskulden är av godo. Den moderna nationalekonomins fader Paul Samuelson liknade idén om att staten måste ha en balanserad budget vid äldre tiders religiösa myter. De kanske inte rent tekniskt sett är sanna, men fyller en viktig funktion i att skrämma befolkningen från att begå dumheter. Alla religioner har tabun, och vårt är att låta statsbudgeten hamna ur balans.

En marxist skulle inflika att det finns materiella intressen som tjänar på en stram finanspolitik. Arbetsgivare vill så klart att arbetsmarknaden ska vara köparens marknad.

Har man läst Michal Kaleckis essä om de politiska konsekvenserna av full sysselsättning vet man att arbetsgivare motsätter sig en expansiv finanspolitik även om den gynnar dem ekonomiskt, eftersom den hotar dem politiskt. Ge arbetarna anställningstrygghet, och rätt vad det är försöker de socialisera hela näringslivet med löntagarfonder.

Men klassintresset räcker inte för att förklara varför hela den politiska färgskalan i Sverige använder samma diskurs, där finanspolitisk återhållsamhet benämns som något odiskutabelt gott.

Att nämna det uppenbara – att det är nya pengar det handlar om, tycks uteslutet.

Jag syftar inte bara på Magdalena Anderssons grovhuggna metaforer om torrt krut och fulla lador utan även på mer subtila och till synes neutrala termer som skattepengar. Så länge vi tänker att det är våra egna hårt förvärvade pengar som staten hanterar kommer en expansiv finanspolitik alltid att framstå som suspekt. Idén får oss att rygga tillbaka inför de summor som staten spenderar i en kris, när den privata köpkraften kollapsar.

Till det som är tabubelagt i Sverige hör att säga att statens pengar kommer från staten. När finanspolitiken nu expanderar under pandemin har man på ledarsidor kunnat läsa filosofiska resonemang om att de nya pengarna egentligen kommer från skattebetalarna, löntagarna eller företagen. Nationalekonomen John Hassler skrev i Expressen (8 maj) att staten finansierar sina krispaket genom att låna av oss medborgare. Att nämna det uppenbara – att det är nya pengar det handlar om, tycks uteslutet.


Men i övrigt har Hassler rätt i att statsskulden inte är en skuld i vanlig bemärkelse, som måste betalas tillbaka. Att staten spenderar nu under krisen betyder inte att den måste spara efteråt. Men vårt bildspråk kan få det att kännas så. När finansministern talar om statskassan framstår den för vår inre syn som Joakim von Ankas pengabinge, där våra skattepengar ligger i förvar. Den är visserligen välfylld för tillfället, men en dag kan pengarna ta slut.

Den bilden gör oss mottagliga för idén att vi på sikt måste strama åt. Precis så resonerar exempelvis förre näringsministern Björn Rosengren, när han i Dagens Industri (17 maj) varnar för att ”statens skattkista” kommer att vara tom efter krisen.

Kravet på framtida åtstramningar har lyfts på flera håll, bland annat av den så kallade ”omstartskommissionen” vid Stockholms Handelskammare, som innehåller Maria Wetterstrand och Klas Eklund. Förre finansministern Anders Borg säger att vi efter krisen ”behöver föra en väldigt stram finanspolitik i fem till tio år”.

Vi borde fråga dem, och alla andra åtstramningsivrare, om de kan förklara exakt hur de menar att statsskulden annars kan bli ett problem – i bokstavliga termer, utan att gömma sig bakom liknelser eller metaforer.

Foto: Filip Erlind/TT / TT NYHETSBYRÅN
Magdalena Andersson och Göran Persson på Socialdemokraternas partikongress, 2019.
Laddar ...

LÄS VIDARE

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.