Rädslan är vapnet som ska rädda landet

Kultur

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Av: 

Tone Schunnesson

I tio texter om politiken och valet skriver författaren Tone Schunnesson fram sina egna frågeställningar inför riksdagsvalet 2022.

För Aftonbladet Kultur ska hon söka svar på vad som egentligen har hänt – och vad som kommer att hända. Med henne själv, med oss och med samhället.

Det här är Tones röst.

Jag hade en tid ett mantra för att mota bort mina onda andar. ”Det finns inget att vara rädd för”, upprepade jag för mig själv så många gånger att det började låta som något annat. Mantrat hörde jag i en dikt och tänkte att det där låter bra. Det skulle jag ta till mig.

Mantrat höll mig sällskap under en ängslig period. Nätterna var vakna och långa. Dagarna sovande tunga. Jag upplevde mig attackerad av vanliga saker som telefonsamtal, brev och grannar. Jag hade ingen bra bostad och hade fått min andra anmärkning hos kronofogden. Ofta viskade jag mitt mantra men ibland skrek jag det rakt ut, när jag gick genom skogspartiet i Svedmyra där jag bodde. Det kändes som om ingen i hela världen kände mig.

När jag en eftermiddag skrev mitt mantra på Facebook svarade någon att jag var felinformerad, att det visst finns massor att vara rädd för. Men mantrat var en vädjan, ett försök att neutralisera katastrofens magiska tankar och att det på riktigt inte skulle finnas något farligt hade aldrig slagit mig in. Jag försökte bara mota bort mina demoner. För att leva med rädslan som kompass, har jag länge varit övertygad om, är den säkraste vägen till att leva ofritt.

För Youtubekanalen Riks programledare Rebecka Fallenkvists samhällsengagemang är rädslan helt central. Det är inte en rädsla som gör att hon framstår som harigt passiv, så som jag tänker på mig själv när jag gick svamlande mellan träden i Enskede. Nej, hennes är kraftfull och konfrontativ, omöjlig att inte uppfatta lika mycket som förakt.

Rebecka Fallenkvist är Riks stora stjärna

”[Det som gjorde mig politiskt engagerad] var att jag var extremt besviken på det samhället som är i dag. Jättemycket kvinnor som inte vågar gå hem om kvällarna, våldtäkter hör man om hela tiden, svenskar som blir misshandlade och förnedrade för att de är svenskar.”

Hon är Riks stjärna och videon ”Sexbarns­mamma från Somalia får 32 000 kronor i bidrag varje månad” har 141 000 visningar och mer än 1 500 kommentarer. Strax efter kommer en sketch där Rebecka låtsas jobba på Socialkontoret i Rinkeby.

”Hejsan Lisa”, säger hon in i ett headset samtidigt som man hör henne knappra på en dator. ”Jaha, du är IS-terrorist och behöver pengar? Men varför vill du inte stanna kvar i landet du drömde om?” Sedan ler hon överseende. ”Jaha, nej, det finns inga bidrag där.” Rebecka är solbränd med det mörka håret ner över axlarna, för bra sminkad för att passa in i green­screenens trista kontors­miljö. ”Men vad tänker du nu, att svenskarna ska betala för dig nu då eller? Nej, jag tror inte de vill det faktiskt. Men det jag kan erbjuda dig här, ser jag på skärmen, är en enkelbiljett tillbaka till Syrien.” Innan hon lägger på för att ta nästa samtal, med en kvinna som heter Shukri, kvittrar hon: ”Lycka till med ditt jihad!”

När jag försöker fråga henne om genom vilken lins hon ser världen så tappar jag orden

Rebecka är inte feminist, trots att kvinnors bristande säkerhet är något hon hela tiden återkommer till. I stället ligger fokus på en föreställd, främmande förövare. Hon berättar anekdoter om kvinnor, ”svenska” kvinnor, våldtagna av män, ”utländska” män. Men hotet mot kvinnor är inte patriarkalt utan, som hon säger, ”kultur och mentalitet”, ett problem hon kallar ”importerat”.

Vi sitter mitt emot varandra under strålkastarna på en liten scen, där Riks spelar in sina video­podcasts. Runt oss är det mörkt och i mörkret sitter en av männen som hjälpte till under inspelningen. Han är moraliskt stöd till Rebecka men verkar mest upptagen av sin telefon. När jag försöker fråga henne om genom vilken lins hon ser världen så tappar jag orden. Du tror på svenskhet, tänker jag och säger ”Är du upptagen av kvinnors perspektiv? Eller är det ett… svenskt? Perspektiv?”

”Förlåt,” svarar hon, ”jag förstår inte frågan.”

Riks kallar sig för en konservativ nyhetsförmedlare och är Sverige­demokraternas satsning på rörligt material. Dick Erixon är ansvarig utgivare, precis som för nyhetssidan Samtiden. Mathias Wåg, aktivist och frilans­journalist som länge följt extremhögern, menar att Riks är Sverige­demokraternas första lyckade medieprojekt.

Sverigedemokraterna har varit rätt dåliga på att starta egna medier. Det har funnits en massa alternativmedier men de har legat utanför Sverige­demokraterna. Samtiden har ingen läst, men Sverige­demokraterna har alltid tänkt att de ska göra tidning, radio och TV.”

Varför de inte vill kalla sig parti-tv är Wåg inte helt hundra på. ”Dels beror det nog på att de kommer att söka mediestöd, då kan det var en poäng att vara ’oberoende sverige­demokratisk’ eller kalla sig för socialkonservativ.”

Riks har sedan starten förra året samlat på sig 57 000 prenumeranter. Det är inte mycket jämfört med Margaux Dietz, men ungefär lika många som SVT har och mer än dubbelt så många som Aftonbladet. Som partisatsning spelar Riks i en annan liga. De har nästan 50 000 fler följare än Socialdemokraternas kanal. Kanslihus­vänstern, den socialdemokratiska nyhetstidningen Aktuellt i politikens Youtube-satsning, har nyss börjat producera innehåll inför valet och har i skrivande stund 31 prenumeranter. Tidigare har Sverige­demokraterna lyckats bra på Facebook. I år ligger de tvåa på årets Makt­barometer över vilka som är de mest engagerande på plattformen och Riks utsågs till en av årets nykomlingar. Inför valåret planerar de att anställa fler.

Dagligen publiceras klipp på löpande band, de flesta inspelade i den imponerande studion i Bromma. Härifrån arbetar också redaktionen. Tonen i Riks innehåll är hård och uppskruvad i en kaotisk blandning av rapportering och opinionsbildning, med rubriker som ”Brutalt rån i Sätra: Förnedrings­rånen är ett importerat problem” och ”Ska svenska pensionärer tvingas lära sig arabiska nu?”. Här finns också livsstilsinnehåll i stil med ”Lördagsdrinken med Ultima Thules Ulf Hansen” och inslag där Rebecka viker pappers­plan med Mattias Karlsson.

Inspelningen hinner bara rulla i sekunder innan jag förstår att Rebeckas prata handlar om journalister och mer specifikt om Aftonbladet

Rebecka är skitbra på sitt jobb. Avslappnad, stenhård och entusiastisk. I kommentars­fältet, som Expo kritiserat för att det är hotfullt, är hon ofta avgudad. Hon är charmig med Jimmie Åkesson och iskall när hon talar om Annie Lööf. Till min förvåning ser hon sig varken som journalist eller influencer, utan påpekar hellre sin kandidatexamen i företagsekonomi. Men först och främst, lär jag mig, är Rebecka aktivist.

Det brinnande engagemanget tillskriver hon att hennes föräldrar kom till Sverige från Rumänien på 80-talet. Hon säger att hon med egna ögon har sett att det går att assimileras om man bara vill.

Rebecka håller inte med, men jag tycker hon och hennes kollegor gjorde en konstig grej mot mig när jag kom. Jag har bett om att få vara med när hon spelar in och formatet som spelas in i dag är nytt. Det heter kort och gott ”Rebecka”. När jag och fotografen hälsat på crewet blir jag ombedd att sitta ner, bredvid ena kamerakillen. Inspelningen hinner bara rulla i sekunder innan jag förstår att Rebeckas prata handlar om journalister och mer specifikt om Aftonbladet.

”Jag har respekt för väldigt få svenska journalister”, säger hon in i kameran framför lysande bokstäver som skriver hennes namn. ”Eftersom jag länge har känt en sådan frustration hur den hycklande media­eliten sitter på sina höga hästar och mörkar den verklighet som faktiskt råder i vårt land.”

”I dag är ingen vanlig dag på Riks, kära vänner. Den stora social­demokratiska tidningen Aftonbladet hörde faktiskt av sig till mig för att de ville intervjua mig om mitt arbete här på Riks. Så i dag har jag faktiskt med mig Tone Schunnesson i studion.”

Känslan av att vara någon annan slår ner i huvudet och det känns som när jag var på Manhattan första gången, fast jobbigt. Det är samma overkliga känsla av att plötsligt vara delaktig i en värld man uppfattat som fiktiv. Oroligt vänder jag mig om för att få ögonkontakt med Lotte, fotografen som är med mig. (”Har ni ingen fotograf med er?” frågade Rebecka när hon tog emot oss på parkeringen. ”Hon är fotografen,” sa jag.)

I min förvirring förstår jag inte varför kameran riktas mot mig. Jag ser mig själv på en monter och skrattar fånigt. Trots instruktioner om att vara tyst under inspelning avbryter jag Rebecka, när hon säger att jag bett om att få vara gäst i hennes program.

”Jag bad inte om att få vara med i programmet, jag bad om att få intervjua dig.”

Rebecka ler och säger ”Jo.”

Efteråt småpratar jag med Jakob Hagnell, en av Riks redaktörer, medan Rebecka blir fotograferad. Han är inte utbildad journalist och har på egen hand lärt sig hur man gör rörligt innehåll, mycket tack vare partiets framgångar på sociala medier. För att försvara mig, eller nåt, säger jag: Jag är ju inte heller journalist. Jag är författare.

Sverigedemokraternas kommunikationschef, Joakim Wallerstein, kommer ut i studion med sin dotter. Flickan har haft sin första dag på dagis, men varken hon eller Wallerstein har gråtit. I början av året intervjuades han i SvD om Riks, då var Rebecka bara med på bild. Tjejerna, för det är tjejer som är ansiktet utåt för Riks, var inte redo att intervjuas.

”Jag försöker inte göra karriär, jag försöker rädda landet”, säger Rebecka Fallenkvist

Att Rebecka tidigare inte varit redo att intervjuas har jag svårt att föreställa mig. På gymnasiet har hon gått estetiskt program och lärt sig stå på scen, och hon gillar Riks för att hon här får leva ut alla sidor. Ibland uttrycker hon sig så självsäkert frågande inför påståenden jag tar för allmänna sanningar att jag blir osäker på mig själv.

”Jag såg i ett samtal på Riks, att om du skulle haft en minister­post skulle du vara Återvandrings­minister. Ser du att det är en framtid för dig, att gå in i partiet?”
”Jag gör det som jag tror är bäst för att rädda landet. Det är min drivkraft i det hela. Den platsen där jag kan göra mest för att rädda landet är den platsen jag kommer ha”, svarar hon.

”Så du skulle lika gärna kunna bli statsminister som att göra det här?”
”Ja, om någon skulle vilja att jag skulle vara där så kommer jag göra det som krävs för att rädda landet på den posten. Om det är att jag kan rädda landet genom att göra videos dagligen på Riks kommer jag att göra det.”

”Så du tänker mer en politisk karriär än en karriär som journalist eller Youtuber?”
”Jag försöker inte göra karriär, jag försöker rädda landet.”

Förutom Rebecka är tjejerna som syns mest på Riks Emmi Mikaelsson, Denice Westerberg och Isabelle Eriksson. Paketering är intressant, inte minst med tanke på vilka som röstar på SD. När jag frågar om hon tror att hennes synlighet öppnar upp vad SD kan vara menar hon att hon inte förstår vad jag syftar på.

”Jag tror att många som tänker på att de som röstar på SD…”
”Vilka är de här ’många’?”

”Okej, jag tänker mer på medelålders män när jag tänker på SD. Att SD har haft svårt med en kvinnlig profil.”
”Okej?”

”Är det en del av ditt arbete, tänker du?”
”Jag är öppen för att vara den typen av förebild. Men jag själv går inte in med målet för att rikta in sig på en specifik grupp. Som sagt, jag försöker rädda det här landet.”

När jag senare går tillbaka till vårt samtal hör jag hur svårt jag har att svara på vad Rebecka säger. Det känns som om vi inte är på samma plats.

På tunnelbanan på väg till Alvik övertalade jag mig själv om att samtalet skulle gå bra. Jag upprepade det nästan som ett mantra. Att vi skulle hitta någon gemensam grund. Inte politisk, men en delad mänsklig erfarenhet: När solen skiner är det varmt. Himlen är blå med vita fläckar. Men vi verkar inte dela kollektiva erfarenheter. Hon säger att Sverige inte är som hon minns det. Vad kan hon minnas som inte jag minns? Hon är 25 år.

”Du är också från Skåne,” sa jag i stället för att säga hej på parkeringen.

Jag hatar egentligen Skåne. Hon var redan påmickad och vi tog i hand.

”Jag ser att du ibland delar på din Instagram att du får väldigt hotfulla meddelanden. Hur är det?”
”Som sagt, jag säger detta och jag säger det igen. Jag har ett land att rädda. Jag personligen tycker inte att det är så frustrerande att få det. Är det ett hot ska det polisanmälas men det berör inte mig så mycket. Jag får 99 procent kärlek.”

”När jag ser dig på Riks och när jag pratar med dig nu och ser dig med fotografen tänker jag att du inte alls framstår som en person som är rädd för någonting alls. Du verkar väldigt självsäker och säker på din sak samtidigt som jag tänker att rädslan är så central för det du pratar om och det du oroar dig över. Känner du dig själv rädd?”
”När jag går ensam på kvällarna tittar jag mig över axeln väldigt mycket. Jag försöker att inte gå ensam på kvällarna, och ta taxi, men knappt i taxin vet man längre att man är säker. Precis vid min lägenhet så sköt de. Det är ett uppvaknade att man inte går säker någonstans längre i mitt kära land.”

Jag hör på min inspelning att jag stör mig på henne när jag frågar om hon är mest rädd för att bli skjuten eller för att bli våldtagen.

”Det finns alltid en rädsla som jag känner, och som jag känt i flera år. Man hör ju och läser om skjutningar dagligen. I somras var det nästan varje dag som jag slogs av notiser på min telefon, från er till exempel. Från Aftonbladet. Det var skjutning på skjutning. Det gör mig livrädd.”

Jag minns också notiserna från i somras, för jag hade för första gången nyhets­notiser i telefonen. Jag och min kompis var på semester och satt och rökte efter lunch i skuggan och varje gång jag fick en notis från Aftonbladet skrek jag ”Oj!”. Som att jag fått ett sms om att någon jag kände hade dött. ”Vad skriker du för?” frågade min kompis och hela veckan läste jag de notiserna högt. Om pojkar och män som blev skjutna och dog. Om eldsvådor och drunkningsolyckor. Varje solig Frankrikedag fick vi tråkiga besked. ”Aftonbladets notiser är så morbida,” sa jag till en kille på redaktionen när jag kom in för ett möte efter semestern, ”Det känns typ bara som ren tur att jag lever.” Jag vet, sa han. Men folk älskar att läsa om det.

Rebecka Fallenkvist och Tone Schunnesson

Det finns verkligen mycket att vara rädd för. Rädslan är en känsla med många uttryck och ännu flera ärenden. Ibland döljer man sin rädsla bakom ilska. Men värre än att dölja den, tänker jag mitt emot Rebecka, är att påstå sig vara rädd i syfte att få sin vilja igenom.

Innan vi lämnar Bromma tar Lotte fler bilder på Rebecka i logen. När jag avslutningsvis frågade Rebecka om hon hade något mer att berätta, ville hon veta om bilden jag haft av henne stämde. ”Var du rädd att jag skulle vara Satan själv?” Nästa inslag ska strax spelas in och gästen är en SSU:are som Riks säger blivit utesluten för att han tagit en öl med en sverigedemokrat. Lite konstigt, med tanke på att SSU precis höll med oss i en debattartikel, säger en av männen till mig medan tjejerna låtsas fixa håret framför kameran.

Rebecka är artig och följer oss ut. Hon ska på spa i helgen. Jag ska träffa min pappa. Flygplanen flyger lågt i Bromma. När vi går ifrån studion är ett rakt ovanför oss, så nära att jag inte hör vad Lotte säger. Där inne väntar de nog med att spela in tills oljudet slutat störa.

ANNONS

Rea inför jul på storsäljarna i vår bokshop – köp julklapparna här!

Extern länk från Aftonbladet

Beställ här!

Publisert:

LÄS VIDARE

Tones röst del 1: Jag ville skrika på en snut – jag ville vara stenen

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

OM AFTONBLADET

Tipsa oss: SMS 71 000. Mejl: tipsa@aftonbladet.se
Tjänstgörande redaktör: Lina Thorén, Lisa Andersson
Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
Redaktionschef: Karin Schmidt
Support: Kontakta kundtjänst
AnvändarvillkorPersonuppgiftspolicyCookiepolicyRapportera fel Nyhetsbrev

OM AFTONBLADET