ÅSIKT

Här lever arabiska våren

Olle Svenning om algeriska folkets uppror mot patriarkerna som vägrar släppa makten

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

avOlle Svenning

KULTUR

Foto: AP
I Alger visar hundratusentals demonstranter dagligen sitt missnöje mot president Bouteflika som tänker kandidera för femte gången i vårens val.

Åtta år efter den arabiska ­vårens optimism och förkrossande nederlag har upproren nått Algeriet. Hundratusentals demonstranter fyller dag efter dag gatorna från Alger till Oran och Sétif.

Kampen mellan befrielse och fortsatt förtryck kan symboliseras av Djamila Bouhired och Abdelaziz Bouteflika, båda starkt förknippade med det nationella självständighetskriget från 50- och 60-talen, båda drygt 80 år.

Bouhired, en av huvudgestalterna i Gillo Pontecorvos klassiska film Slaget om Alger, dömdes till döden av den franska kolonialmakten. Hon benådades efter massiva protester och med hjälp av den revolutionäre försvarsadvokaten Jacques Vergès, senare hennes man. 


Bouhired är en av dem som leder den nya tidens slag om Alger. Hon går i spetsen för demonstrationer mot det auktoritära, korrupta Algeriet, lett av Boute­flika, hennes allierade under motståndskampen och sedan 1999 Algeriets president. 

Den 18 april är det presidentval. Boute­flika kandiderar för femte gången och är maktens enda, användbara verktyg mot det folkliga upproret. Han lever ett skuggliv på en medicinsk klinik i ­Genève, förlamad av hjärnblödning har han inte framträtt offentligt sedan 2013.

Den åldrige patriarken, utrikesminister vid 26 års ålder och en av tredjevärlden-ideologins främste företrädare, försonade nödtorftigt Algeriet efter 90-talets ohyggliga inbördeskrig då bortåt 200  000 dödades och miljoner tvingades lämna sina hem. 


FIS, islamisternas parti, vann valen 1991, men en allians av militärapparat, västmakter och statspartiet FLN, ogiltigförklarade resultatet.

Under det ”blodiga decenniet” stod, grovt uttryckt, islamister mot militärmakten. Uppgörelsen inleddes i oktober 1988. Soldater sköt mot demonstranter.

Jag betraktade morden från en hotellbalkong i Alger.

1999 klingade inbördeskriget ut, Bouteflika tilldelades makten. Efter tjugo år är hans makt illusorisk, den skyler inte längre det korrupta styre som länge ut­övats av militärledning, säkerhetstjänst, Bouteflika-familjen och en ekonomisk elit, oljemiljardärer och importbaroner.

Maktapparaten befinner sig nu i strid; den förbereder sig för tiden efter den slagrörde presidenten.

Bouteflikas bror Saïd förbereder tronskiftet i familjen.

”Vi är ingen monarki”, svarar demonstranterna. Och så upprepar de: ”Inget våld. Fred. Polisen och militären är våra bröder.”


Militären och säkerhetstjänsten härjas av utrensningar. Flera generaler har avsatts, bland annat efter svindlande kokainaffärer. Makten samlas hos arméchefen och vice försvarsministern Ahmed Gaid Salah, ännu en 80-åring. 

Han förbereder attacker mot demonstranter: de hotar landets säkerhet och enighet, de beskrivs som utländska makters marionetter. Gaid Salah kan bli Algeriets al-Sisi, Egyptens härskare.

Striderna i Algeriet har ett svindlande högt ekonomiskt pris, beräknat efter de gas- och oljetillgångar som ryms i energi­bolaget Sonatrach, ett av världens största, med verksamheter i en rad EU-länder och nära allierat med giganter som italienska ENI och franska Total. 

Algeriet och EU är förbundna via partnerskap och biståndsverksamhet. EU-kommissionen, skrämd av ekonomiska hot och växande människoflykt från Algeriet, har följaktligen nöjt sig med menlösa uttalanden om den djupa krisen i Algeriet, oändligt långt från de gemensamma solidaritetsuttalandena för oppositionen i Venezuela, en annan auktoritär oljemakt, fast långt från EU.


Demonstrationerna i Algeriet speglar folkligt missnöje med förtryck, fattigdom, arbetslöshet, exkludering av unga. Det finns ingen stark organiserad opposition. Vänsterpartierna är svaga och splittrade. Palme-pristagaren, feministen och fredsaktivisten Salima Ghezali uteslöts nyligen ur socialistpartiet.

Facket är knutet till den styrande makten. Fast medlemmarna, från läkare till hamnarbetare, strejkar mot makten. Studenter ockuperar universitet.

Pressen vågar vara allt mer frispråkig. I El Watan fördöms Bouteflika-makten dag efter dag som korrupt och förbrukad. Jag läser med särskilt intresse Qoutidien d’Oran, där skriver nämligen författaren Kamel Daoud, känd bland annat för att ha publicerat Fallet Meursault, ett kritiskt ”arabiskt” svar på Albert Camus Främlingen


Daoud uppmuntrar demonstranterna: ”Tystnadens och rädslans mur har fallit i Algeriet.” 

Han skriver i en vackert emotionell krönika om kvinnornas betydelsefulla roll i demokratikampen och jämför med barnafödande: 

”När man ser bilderna på fria och lyckliga demonstranter förstår man att det handlar om en födelse. Saken är avgjord. Det gäller bara att fastställa priset och datum för förändringen. Förr eller senare.”


UPPDATERING: Sedan texten skrevs har Abdelaziz Bouteflika dragit tillbaka sin kandidatur (den 11 mars).

ARTIKELN HANDLAR OM