ÅSIKT

Rikard Wolff hade en scennärvaro som få andra

KULTUR

Rikard Wolff har gått bort alldeles för tidigt, endast 59 år gammal. Han rörde sig som få mellan genrer, mellan högt och inte fullt så högt, men därför aldrig särskilt lågt.

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
1 av 2 | Foto: Felipe Morales
Rikard Wolff.

Teaterutbildningen i Malmö ledde till en rad roller på teatern, inledningsvis i regi av tidens unga, avantgardistiska regissörer som Hilda Hellwig, Rickard Günther och Suzanne Osten. Det var där, på Teater Aurora, Teater Galeasen och på Unga Klara han först framträdde.

I klassiker som Schillers Don Carlos, Jane Bowles I lusthuset eller Becketts I väntan på Godot (tillsammans med Tommy Berggren) tycktes klassikerna var hans första hemvist. Shakespeare fanns också i hans repertoar, Stormen på Stockholms stadsteater 1990, Romeo och Julia på Dramaten året efter, eller som Hamlet på Östgötateatern. På Dramaten erinrar jag mig ett starkt framträdande i Bernard-Marie Koltès I bomullsfältens ensamhet.

En värdig sorti från scenen

Det franska stod honom nära. Hans kärlek till Barbara eller framträdande med franska chansons, som också gavs ut på cd, renderade honom så småningom utmärkelsen Riddare av franska hederlegionen. Så sent som 2015 framträdde han på kulturhuset i Stockholm med Den sista föreställningen - Wolff sjunger Brel. Och i somras gjorde han en turné runt om i Sverige, men tvingades ställa in de sista konserterna på grund av sin sjukdom.

Jag minns honom från ett flertal teaterföreställningar, senast, och då också den sista, i Oscar Wildes Dorian Grays porträtt på Stockholms stadsteater, en värdig sorti från teaterscenen.

Populär blev han via filmduken. Colin Nutleys Änglagårds-filmer från början av 90-talet gjorde honom, som det heter, folkkär. Men innan dess hade han filmat med Osten, Livsfarlig film och tv-serien Apelsinmannen, efter Birgitta Stenbergs självbiografiska roiman om 50-talet, där han spelade poeten Paul Andersson.

Sista rollen blir julkalendern

På scenen fanns alltid ett stråk av honom själv, han var det slags skådespelare som blev som bäst när han typecastades, som när han var konferencier i Cabaret eller spelade Maria Callas i Linus Fellboms uppsättning. Just detta slags överskridande där han kunde låta sina olika roller smälta samman var han som starkast. Han hade en scennärvaro som få, denna långa, gängliga gestalt som liksom lutade sig mot publiken med en stillsam, men obeveklig uppmaning: se hit, lyssna till vad jag har att förmedla.

Rikard Wolff han också med att skriva sin självbiografi, Rikikitavi, och hans sista roll har vi faktiskt inte sett ännu. Han medverkar nämligen i årets julkalender i SVT.

Rickard Wolff är död 00:31
ARTIKELN HANDLAR OM