ÅSIKT

Att tysta en teaterkritiker

Åsa Linderborg om Turteaterns barnsliga attack på Aftonbladets recensent

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Privat
Skådespelaren Nils Poletti under nyårsaftonens uppsättning.

avÅsa Linderborg

KULTUR

Den 5 december recenserade Aftonbladets kritiker Cecilia Djurberg Turteatern i Kärrtorps stora satsning Vikingarna på Helgeland. Föreställningen, menade Djurberg, vilar på en ”grund konstnärlig idé” och är en ”antiintellektuell drift med hela konstformen”. Kort sagt: pjäsen är ett haveri.

Den här sortens praktsågningar var mycket vanligare förr. I dag sticker texten ut och varför kan man bara spekulera i. Kanske finns det ett tyst samförstånd att all kultur är under sådan press – från både högerpopulister och räknenissar – att vi måste hålla ihop. Teaterkritiker är naturligtvis ofta kritiska, det ingår i uppdraget, men i ett ansträngt läge tycks det ändå finnas en gräns för hur sträng eller uppriktig en recensent kan vara.

Turteatern blev så harmsna över Djurbergs recension, att de under sin grand finale på nyårsafton uppmanade publiken att ”swisha pengar till en missnöjd kritiker”. En av skådespelarna höll upp en handskriven skylt med mobilnumret. En annan,  Nils Poletti, höll i auktionen och uppmanade publiken att swisha.  Samtidigt satt Cecilia Djurberg i sitt hem och undrade varför hon plötsligt fick en massa swishar från okända människor som alla önskade henne ”Gott nytt vikingaår”.

Foto: Privat
Skylten med Djurbergs nummer.

I och med detta har Turteatern, vars hela patos är att varna sin publik för högerextremism, tagit till samma metoder som dem man menar är demokratins största fiender. Det är så här högerextremister jobbar: i synkroniserade mobbar sprider de numret till journalister och andra som de vill hämnas på: Swisha Namn Namn en krona och hälsa att hon är en hora.

Det är inte olagligt att swisha någon pengar. Inte heller att sprida någons telefonnummer, som inte har skyddad identitet. Men det är ett obehagligt beteende som åtminstone snuddar vid trakasserier.

Teaterarbetare är i sin fulla rätt att bli förbannade för att de känner sig missförstådda, det händer hela tiden och så ska det vara. Turteatern var först smarta som på ett humoristiskt sätt använde Djurbergs recension i marknadsföringen: Älskad och hatad, kom och se! Men det som hände på scen är något annat.

Turteatern har en ny chef och konstnärlig ledare, Marie Nikazm Bakken. Innan saken blev en nyhet skickade hon ett ursäktande mejl till Cecilia Djurberg, där hon skriver att hon är uppriktigt ledsen och att det var ett ”dåligt skämt som adderades i sista sekund”.

Även Nils Poletti har bett om ursäkt. Han säger att han bara tagit regi, men även skådespelare borde kunna ha civilkurage och säga nej till dåliga idéer. Poletti var tidigare chef för Turteatern men basar nu över Östgötateatern. Han är sannerligen så pass erfaren att han borde veta bättre.

Aftonbladet Kultur hade kunnat låta det stanna härvid, men övergreppet är inte en sak mellan Turteatern och Cecilia Djurberg, det är en fråga för Sveriges alla teaterkritiker: Ska man efter detta betrakta Turteatern som en professionell verksamhet?

Och kan Cecilia Djurberg någonsin mer recensera det de sätter upp? Vårt svar är nej. Recenserar Djurberg positivt kan hon misstänkas vara köpt. Recenserar hon kritiskt kan hon misstänkas vara hämndlysten. Därmed har Turteatern uppnått just det de var ute efter med sin barnsliga aktion: Att tysta en oförvägen kritiker.

ARTIKELN HANDLAR OM

Turteatern

Teater