ÅSIKT

Idrottaren som klev ut och kom tillbaka

Kim Ekdahl du Rietz vändning känns som en förolämpning

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: TT
Kim Ekdahl du Rietz blev uppmärksammad när han meddelade att han planerade att avsluta sin karriär.
KULTUR

När Kim Ekdahl du Rietz meddelade att han skulle sluta spela handboll var det en sensation. Ett utlandsproffs på 27 år, på toppen av karriären, hade inte lust längre. Genomslaget berodde på hur han sa det. Han tyckte helt enkelt inte att handboll var kul, och hade egentligen aldrig velat bli proffs. Det var mest något som råkat hända. 

Ett ovanligt erkännande, till och med lite provocerande i en idrottsvärld som är besatt av vilja, konkurrens och kämparglöd. Intervjun är i princip ensam i sitt slag. Du Rietz visste inte vad som skulle hända i framtiden, förutom att han ville lära sig ett till språk. 

Spola fram ett och ett halvt år. Nu pågår handbolls-VM i Danmark och Tyskland, och nog fan är det Kim Ekdahl du Rietz som står på plan och ingår i den svenska truppen. Han säger sig ha saknat gemenskapen och sporten.

Allt är frid och fröjd. Det borde väl inte kännas som en personlig förolämpning, men det gör det. Han var ju så säker. 

Jag sitter vid köksbordet och skriver detta, och det är svårt att skriva. Tittar åt vänster, märker att avokadokärnan som jag planterade för några veckor sedan har delats och en liten stjälk är på väg upp. Katterna sover, det är redan skymning och jag vill lämna lägenheten och göra något annat än att skriva. Romanen som jag arbetat på i några år börjar bli klar, men behöver en till redigeringsomgång som just nu är outsägligt tråkig. Så brukar det vara. 

En bok börjar med en idé. Idén följer sedan med var man än går och försöker ta form. Den blir en vän som både är påfrestande och tröstande, när allt annat går fel. 

Så länge det bara är en idé är den trots allt lättälskad. Sen började jag skriva och det blev ett praktiskt arbete. Roligt ibland, men framförallt tålamodskrävande. Ramarna stelnar ju längre man kommer, man inser att man är fast i det som en gång var så spännande och ovisst. Det är svårt att skriva. Idén blev en vision att sträva efter, men resultatet långt ifrån det planerade. Så brukar det också vara. 

Men nu är jag snart klar. Därefter finns inga fler idéer. Kanske borde det vara oroande, men det är en lättnad. Då kan jag äntligen göra något annat. Ta körkort, skaffa en rejäl utbildning, få en paus från mitt eget huvud. I december fyller jag trettio, det är dags att sluta driva runt och ha ”idéer”. Det här med att skriva var jag ändå aldrig säker på. I den här åldern börjar man så sakteliga skaffa andra prioriteringar. Trygghet, en fast punkt, stabil inkomst. Sådana saker ska bli min ledstjärna om bara några månader. Äntligen är beslutet taget. Tänk att det är så skönt att vara säker på slutet. 

avJack Hildén

ARTIKELN HANDLAR OM