Fly förbannat i hardcore-Umeå

Av: Po Tidholm

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Kulturhuvudstadens frustration bäddar för nya subkulturer

Svenska hardcorescenens affischpojkar nummer ett: Refused. Foto: Adam Ihse
Svenska hardcorescenens affischpojkar nummer ett: Refused. Foto: Adam Ihse

Umeås kommunalråd heter Lennart Holmlund, en rundhyllt man med den klassiska sossepampens alla företräden och en förkärlek för storvulen stadsbyggnad, tillväxt och travsport. Han är också känd för att säga precis vad som faller honom in, senast i ett obehagligt blogginlägg som handlade om romskt tiggeri.

Det finns inget förfinat eller intellektuellt över Holmlund, vilket gör honom till en något märklig företrädare för den stad i Sverige som kanske mer än någon annan har rykte om sig att vara kreativ, kulturell och progressiv. Ändå har han sedan 1994 fått medborgarnas förtroende att leda kommunen.

I år är det bråkigare än någonsin i Umeå. Det är europeiskt kulturhuvudstadsår, och samtidigt som byråkraterna säger sig värna deltagarkulturen, satsas ansenliga delar av budgeten på att för evig tid bygga fast sig i en krävande och spektakulär infrastruktur där kulturen ska samsas med besöksnäringen och kommersen. Folk är fly förbannade. Det har man alltid varit i Umeå. Faktum är att det verkar vara just konflikterna och själva den dialektik som uppstår i mötet mellan etablissemang och den ständiga påfyllningen av radikala studenter och uppväxande akademikerbarn som skänker Umeå dess speciella energi.

Men ingen rörelse har förkroppsligat Umeås inneboende konflikt som den hardcorescen som växte fram under slutet av 80-talet för att kulminera under mitten av 90-talet med både högkvalitativ och framåtsyftande musik och brinnande Scanbilar.

Musiken och engagemanget var kommunicerande kärl, och ilskan över etablissemangets ambivalens (Holmlund och polisen fördömde och kostchefen oroade sig välmenande över vegandietens konsekvenser) skapade en gör det självanda som gav ekon i hela världen.

Men Umeå skulle inte vara Umeå om inte också denna subversiva kultur så småningom inlemmades i stadens narrativ och tog plats bland det etablerade.

Under våren har besökare i kulturhuvudstaden kunnat se resultatet av detta i utställningen Umeå – The European Capital of Hardcore 1989–2000 som visats på nya ”Guitars – The Museum”. Det är Folkrörelsearkivet i Västerbotten som under flera år samlat på sig hardcorerörelsens artefakter, pressklipp, affischer, flyers, gamla t-shirts, gitarrer och minnen. Ett i sig rätt udda projekt. Utställningen, som nu är nedplockad, var rätt tunn, men katalogen/boken är desto matigare. En stramt formgiven, men i sin omfattning rätt klargörande historieskrivning. Texterna är korta, det är framför allt bilderna som berättar.

Det finns en destruktiv idé i dag om att kreativitet kräver ekonomiska incitament. Sedan 90-talet har entreprenörskap blivit ett skolämne och konstnären företagare. Hardcorescenen framstår på många sätt som den sista analoga ungdomskulturen, både geografiskt isolerad och internationellt gångbar på samma gång. Den kraft som uppstod i det avlägsna Västerbotten tog sedan banden ut i världen. Det mest kända – Refused – blev, inte minst när de återförenades för två år sedan, giganter.

En dyster insikt är att hardcorescenen var en pojkkultur, och flickorna är sorgligt frånvarande i dokumentationen. Men för övrigt är det här en påminnelse om hur konflikter för samhället framåt. Kanske kan Umeå snart uppleva något liknande igen, att döma av den urdåliga stämningen i staden just nu känns det rätt hoppfullt.

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.