Säljes: författare

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Anders Johansson om vårt begär efter skapande kändisar

1 av 3
”Lars Kepler”.

En huvudpoäng i Georg Lukács klassiska Die Theorie des Romans (1920) är att frånvaron av en högre ordning i tillvaron utgör en premiss för romanens estetiska meningsskapande. Romanen bygger alltså djupast sett på en ironi: den framställer världen som en helhet, just för att världen inte längre utgör det.

Den som vill förstå dagens romanskrivande vänder sig knappast till Lukács, men kanske är hans bild fortfarande giltig, om man bara förskjuter den en aning. Om det finns någon tydlig trend i den samtida svenska prosan är det som bekant vändningen mot jaget: romaner som utger sig för att vara självbiografiska blandas med självbiografier som ser ut som romaner. Konsekvensen är, som litteraturvetaren Christian Lenemark beskrev i sin avhandling förra året, att det uppstår en gråzon mellan fakta och fiktion: ju mer av sina biografiska personer författarna investerar i sina litterära texter, desto otydligare blir gränsen.

Onekligen, men frågan är om Lenemarks undersökning inte missar det väsentliga: själva dialektiken i fenomenet. Finns det inte en ironi i autofiktionstrenden som i högsta grad påminner om den Lukács urskiljde? Kort sagt: om den roman Lukács beskrev objektiverade frånvaron av ett högre meningssammanhang, så går dagens jagprosa ut på att dölja subjektets tomhet. Man besvärjer, kort sagt, den subjektsupplösning man själv är en del av.

Är det inte i det ljuset något missriktat – eller snarare otillräckligt – över det moraliserande som ofta dyker upp när den här trenden kommenteras? Som i Jens Liljestrands recension av Beate Grimsruds roman En dåre fri: ”den sammanblandning av romanfigur och författarsubjekt som blivit allt vanligare i svensk skönlitteratur – som i Daniel Sjölins Världens sista roman”– känns inte bara sliten, utan blir här också ett redskap med vilket författaren dompterar sin publik” ( Dagens Nyheter, 6 sept). Det underliga med den kommentaren är att författarsubjektet framstår som helt ohotat av den sammanblandning hon samtidigt sägs vara en del av.

I det avseendet exemplifierar Liljestrands kritik en mer allmän felsyn i litteraturdebatten: man förnimmer ett skred mellan fiktion och verklighet, men oskadliggör det genast genom att hänföra det till fiktionen, så att Författaren också fortsättningsvis kan upprätthållas som något okomplicerat verkligt. Så kan vi fortsätta med business as usual (en poetisk diskussion strikt skild från all politik), vilket naturligtvis inte hindrar att sanningen är den rakt motsatta: det som är verkligt är ”sammanblandningen”; det som är fiktivt är den dompterande författaren som antas stå utanför litteraturen.

Blir inte samma dialektiska logik på ett paradoxalt vis synligt i de senaste årens hysteri kring ett antal pseudonyma författarskap? Plötsligt dyker det upp en mystisk ”Hans Koppel” eller ”Lars Kepler” som skriver habila böcker. Spekulationerna kommer som ett brev på posten, eller en annons i tidningen: VEM kan det vara? När personerna bakom namnen sedan avslöjas faller sufflén ofta ihop, mest markant i Hans Koppels fall. I stället för en mystisk Författare att projicera vårt begär på fick vi – Petter Lidbeck. ”En person som tidigare publicerat ett stort antal böcker för barn och ungdom, nej det är inte så attraktivt som författarimage” som Magnus Haglund konstaterade i Expressen (6 sept).

För det är just en image, en roll, en bild, en kändis vi begär. ”Vi är bara intresserade av författarskap” förklarade en förläggare för en vän som hade ett bokmanus att publicera. Underförstått: det är inte litteratur vi vill ha, bara de författare den genererar. Sådana som kan sitta i tv-soffor och avbildas på helsidor i morgontidningarnas helgupplagor – det vill säga, spela rollen som fria skapande subjekt.

Naturligtvis hänger detta ihop med en mer övergripande historisk – och i högsta grad politisk – förändring: ”i ett pre-narcissistiskt samhälle betydde det gemensamma allt, och individens beskedliga roll var därför blott att utgöra samhällets minsta enhet, den atom som inte kunde delas. Nu är individen samhällets huvudperson, monologen på dess scen, som hyllas av alla politiker och i vars namn de talar när de talar om vår rätt till obegränsad frihet.” Citatet är hämtat ur en artikel av Carsten Jensen (Information 8 aug 2009) om den danske författaren Claus Beck Nielsen – eller snarare det danska performanceprojektet ”Claus Beck Nielsen”, kanske det mest kompromisslösa konstnärliga försöket att ta sig an detta historiska skred. Få författare har på samma sätt blickat sin egen overklighet i vitögat, få har med samma kraft osäkrat litteraturens verklighet.

Vad som bör lyftas fram i detta är de politiska implikationer som Jensen snuddar vid. Har inte det litterära samtalet i dag obehagligt mycket gemensamt med den gångna valrörelsen? Bägge två går ut på att reproducera föreställningen om den fria individen som väljer och skapar sin värld, det skapande subjektet som är herre över omständigheterna, det må var räntorna på villalånet eller replikföringen i ett fiktivt universum.

I bägge diskurserna – den politiska och den litterära – döljs omsorgsfullt den omvända logiken: omständigheterna som producerar vissa former av subjektivitet, de litterära premisserna som frambringar Författare att saluföra. I en tid då subjektet är mer maktlöst och upplöst än någonsin är begäret efter bilden av Den Fria Skapande Individen – Författaren, Entreprenören, Partiledaren – omättligt. Men det är en bild litteraturen samtidigt kan sabotera. Det gäller bara att läsa rätt.

Anders Johansson

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.