Kärleksbrev från kolonien

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Martin Linde läser Herman Lindqvists bok om Sveriges kolossala misslyckanden och om de enastående män som gjorde dem

FIASKOMålning som beskriver livet i staden Gustavia på svenskkolonin Saint Barthélemy i Karibien - en liten, fattig och i längden föga lukrativ	 besittning.
FIASKOMålning som beskriver livet i staden Gustavia på svenskkolonin Saint Barthélemy i Karibien - en liten, fattig och i längden föga lukrativ besittning.
Herman Lindqvist.

Sveriges roll som kolonialmakt hör antagligen till de mer ­undanskymda sidorna av ­landets historia, åtminstone för den breda allmänheten. Alltför få torde exempelvis vara medvetna om det svenska deltagandet i den transatlantiska slavhandeln. ­Under 1600- och 1700-talen kom Sverige periodvis att förvärva kolonier i Nordamerika, Karibien och Afrika, alltid med stora – men oftast gäckade – förhoppningar om lättvunna rikedomar. I boken ­Våra kolonier. De vi hade och de som aldrig blev av ger Herman Lindqvist sin bild av detta historiska skeende.

Lindqvist har genom åren kritiserats av yrkeshistoriker för faktaslarv, säkert med rätta. Men huvudproblemet med hans texter har enligt min mening alltid varit ett annat: den starkt föråldrade, ­nationellt konservativa historiesynen. Mitt bland alla roande anekdoter och färgrika personporträtt förmedlar han en bestämd världsbild.

Historiens drivkraft och huvudpersoner är de stora männen med makt, inte minst kungligheter. De breda folklagren är av underordnad betydelse, liksom samhällsstrukturer och historiska förändringsprocesser. Till bilden hör Lindqvists ­ambition att väcka nationell stolthet över krigiska och andra bragder som utförts av svenskar – eller finnar, se nedan! – i det förgångna.

Föga förvånande gör sig denna historiesyn påmind också i den nya boken. Redan titeln – med dess ”vi” och ”våra” – låter ana en oreflekterad identifikation med, och kanske lojalitet mot, den egna nationens ledare. Huvudrollerna spelas som vanligt av högt uppsatta herrar, exempelvis Axel Oxenstierna, ”Sveriges genom tiderna mest lysande ämbetsman” och Louis De Geer, ”vår första verkligt internationelle industriman” samt deras underhuggare. Lindqvist döljer inte att motiven för de ­koloniala projekten var egennyttiga, men att de svenska makthavarna kan ha representerat olika grupp- eller klassintressen tycks aldrig ha föresvävat honom.

Uppenbart är att Sverige på det hela ­taget var en rätt misslyckad kolonialmakt. ­Holländarna jagade snart bort svenskarna från Nya Sverige i Nordamerika och Cabo Corso i Västafrika. Saint Barthélemy i Karibien var en liten, fattig och i längden föga lukrativ besittning. Här finns alltså inte mycket att yvas över från svensknationell synpunkt.

Kanske är det därför Lindqvist i stället börjar odla sin Finlandspatriotism. Om och om igen markerar han opåkallat hur personer med anknytning till kolonialpolitiken, särskilt de som gjort framgångsrika karriärer, härstammade från den östra rikshalvan. I finnarnas kultur låg en ”säregen kämpaglöd och uthållighet”, får läsaren veta. En egenskap som kom väl till pass i koloniala miljöer. Det går knappast att missa budskapet att finnar är bra i alla väder.

Visst innehåller boken ändå läsvärda avsnitt om viktiga historiska sammanhang. Till förtjänsterna hör det relativt stora utrymme som ägnas åt de afrikanska slavarnas villkor, ett exempel på att Lindqvist emellanåt kan överge sin uppifrånblick och intressera sig för vanligt folk.

Det är också bra att den svenska järnproduktionens samband med slavhandeln uppmärksammas. Men alltför ofta snuddar författaren endast vid teman som hade förtjänat en mer utförlig och sammanhållen diskussion, exempelvis frågan om kulturmöten i olika världsdelar, merkantilismens betydelse för kolonialpolitiken, och - inte minst - den västerländska kolonialismen och imperialismen i stort.

Det bästa med boken är själva ämnesvalet. Sveriges koloniala förflutna förtjänar onekligen större uppmärksamhet än vad som hittills kommit det till del. Framdeles kan vi säkert förvänta oss nya framställningar i ämnet skrivna av författare med varierande utgångspunkter. Men förhoppningsvis utan det nationalistiska perspektiv och den anekdotiska framställningsform som fördunklar de historiska sammanhangen.

Herman Lindqvist är krönikör i Aftonbladet. ­Därför recenseras boken av Martin Linde, ­docent i historia vid Göteborgs universitet.

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.