ÅSIKT

(S)läpp makten, Löfven

Olle Svenning om det hopplösa läget – och högerblocket som tar över

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: TT
Den nya regeringen kommer bestå av Busch Thor och Kristersson, med stöd av SD, tror Olle Svenning.
KULTUR

Efter ett av 1920-talets många svårhanterliga valresultat skrev den socialdemokratiske teoretikern och finansministern Ernst Wigforss: ”En socialdemokratisk regering kan visserligen föga uträtta men den hindrar motsidan från att göra ont.”

Formuleringen står sig; den sammanfattar helt enkelt dagens partipolitiska villkor.

Höstens val blev en massiv framgång för det reaktionära sociala blocket (Antonio Gramscis gamla välfunna term). De tre högerpartierna blev den klart största gemenskapen. Kristdemokrater, Sverigedemokrater och Moderater sammanfattar väl konservatismens ideologi: moralkonservatism, konventionell kristenhet, socialkonservatism, nationalism, krav på en stark stat som ska upprätta lag och ordning men begränsa sociala rättigheter.

Hos SD kan man ibland ana en oartikulerad antikapitalism, kännetecknande för den tidigare högern. De tre partierna samlas också kring en uttalad antisocialism.

För den svenska politiken är detta något omvälvande; inte någonsin sedan demokratins genombrott har högern haft ett sådant folkligt stöd. Sverige har europeiserats, blivit ännu ett land där traditionell höger och hårdför högerpopulism dominerar.

Ytterligare någon period måste socialdemokrater ändå driva ett taktiskt spel för att minimera verkningarna av valresultatet. Den utmätta tiden vilar på illusionen att de små partierna i politikens mittskikt skulle önska alliera sig med de rödgröna. Men den politiska mitten, som var ungefär jämstor med socialdemokratin på 70-talet, har reducerats till den politiska högerns biträde.

Med största sannolikhet väntar en regering av Kristdemokrater och Moderater, välvilligt hanterad av Sverigedemokraterna och kanske något mer motvilligt av mittenpartierna. Så ser politisk geografi och gällande maktfördelning ut i EU; undantagen är ytterst få.

Socialdemokraterna nådde, mätt med europeiska mått, ett ganska bra valresultat. Men SAP betraktar sig gärna som det europeiska undantaget: pålitligt och starkt när andra partier slits sönder, går under eller blir bihang till ett större borgerligt regeringsparti. Ännu finns en viss sanning i den självkänslan. Socialdemokraterna är fortfarande själva projektionsytan för varje diskussion om politisk makt. Partiets rörelser åt vänster eller höger tolkas, värderas, moraliseras. Det är kring det ännu relativt stora partiet som politiken kretsar.

Foto: TT
Sverige har europiserats med dominerande traditionell höger och högerpopulism. Nu måste Löfvens socialdemokrater årterupprätta sin uppgift som löntagarparti, skriver Olle Svenning.

Den pågående kampen om regeringsmakten kan komma att definiera om positionen. Blockpolitik är fördummande, säger Stefan Löfven och menar det säkert. Han vill samarbeta. Men samförstånd och kompromisser har ett pris som måste vägas mot betydelsen av delaktighet i regeringen.

Ett dilemma kan formuleras: SAP har förlorat en mycket stor andel av LO-medlemmarnas röster. Skulle dessa väljare återvända efter en uppgörelse med exempelvis centern, som i alla väsentliga frågor företräder en starkt antifacklig politik?

En annan betydelsefull fråga: Hur ska arbetarrörelsen i samverkan med de två små borgerliga partierna kunna återerövra sociala och mänskliga villkor i den alltmer sönderfallande sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen?

Den delvis nermonterade generella välfärden har marginaliserat alltfler, alstrat ny fattigdom, fört vidare tunga sociala arv och skapat den misstro mot samhällssystemet som varit förutsättningar för SD:s framgångar och socialdemokratins förluster.

Det finns, bör man lägga märke till, inte ett enda exempel på att ett europeiskt socialdemokratiskt parti är framgångsrik i en regeringskoalition. Partierna rasar katastrofalt som i Tyskland, samtidigt är inflytandet över politiken i det närmaste försumbart.

Socialdemokratin och övrig vänster kan helt enkelt inte längre uppfylla Wigforss löfte att ”hindra motsidan från att göra ont”. Högern har majoritet. Den hade kanske varit ännu större om vi inte haft vårt annars så trubbiga proportionella valsystem.

Den socialdemokratiska självbilden vill gärna visa fram ansvarstagande, ett parti berett att ge sitt bidrag till att ta landet ur kriser, skapa som ”ordning och reda”. Carl Bildts regering, den mest misslyckade av alla efterkrigstidens ministärer, fick hjälp under 1990-talskrisen.

Kapitalismens kollaps 2008 hanterades under ömsesidig respekt mellan de stora partierna; löntagarna fick betala. Samförståndet kan, betraktat i ett kort perspektiv, vara begripligt. Problemet har varit att krishanteringen i allt väsentligt varit villkorslös. Socialdemokratin har inte krävt inskränkningar av marknadskapitalismens verkningar, inga reformer av det ekonomiska maktsystemet, inte ens av fördelningspolitiken. LO har inte ens begärt anständiga lönehöjningar om man får tro Konjunkturinstitutet.

Arbetarrörelsen har, kanske av ett upplevt tvång, retirerat till en rent defensiv kraft – att stå emot alltför brutala verkningar av den globala kapitalismen. Den rollen skulle sannolikt förstärkas om partiet bildade minoritetsregering i samverkan med mitten.

När regeringsfrågan fått någon sorts provisorisk högerdominerad lösning måste socialdemokratin försöka återupprätta sin uppgift som löntagarparti.

Partiets roll som dominerande eller hegemonisk inom vänstern är ännu inte hotad som i Frankrike eller Spanien och kanske snart i Tyskland. Vänsterpartiet har avstått att följa vänsterpopulism som i en del länder lett den socialistiska vänstern till ledarkult, nynationalism och till att reducera politiken till: Eliten mot folket.

I Tyskland vill en vänsterrörelse – Aufstehen – exploatera främlingsfientliga stämningar. Det stora nederlaget för vänstern i Europa vore om den eller ens delar av den, försökte imitera högerextremism och nationalism.

Samtidigt som jag följer den politiska krisen i Sverige läser jag som så ofta den franske samhällsvetaren och demokratiforskaren Pierre Rosanvallon. Han har nyligen publicerat sina memoarer, Vår intellektuella och politiska historia i översättning. Han noterar att vänstern, under de senaste fyrtio åren, inte kommit fram med en enda betydelsefull samhällsomvandlande reform.

Det kan förklara valresultaten.

ARTIKELN HANDLAR OM