ÅSIKT

Lagen som vakar över de fromma små

Inga-Lina Lindqvist om det 40-åriga förbudet mot barnaga – ett skydd värt att fira

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Jenny Svenberg Bunnel

avInga-Lina Lindqvist

KULTUR

Minnet av dem är så tydligt. Modern och barnet. Jag borde ha gett mamman en komplimang, talat om för henne hur unik hon var.

Jag lyssnade intensivt på henne och hennes treåring genom incheckningen och säkerhetskontrollen, lång väntan i gaten och sedan en timme och fyrtio minuters flygning mellan Stockholm och Minsk. Hon krympte varken sig själv eller barnet. Hon var inte rädd för sitt barn, inte heller uttråkad och irriterad. Hon fräste inte avfärdande. Hon erbjöd inga mutor och kom inte med tomma hot. Hon kommunicerade med sitt barn på ett respektfullt sätt utan att för ett ögonblick sluta vara vuxen omhändertagande förälder. Minnet känns tatuerat i mig. Att det var så vackert och så sällsynt. 

Den officiella svenska synen på barnaga är oförsonlig och slår fortfarande såväl utländska turister som nyanlända med häpnad.

På gator och i köpcentrum, i kollektivtrafiken och offentliga miljöer får vi syn på varandra i korta tablåer. Harmoniska barnfamiljer åker till och från förskola och släktkalas, på väg med tårtan, på jakt efter den sista julklappen, med barnens bästa för ögonen. Hur skulle det kunna vara annorlunda – barnen har varit en del av sina föräldrars kroppar och närheten mellan dem är hisnande absolut. Så självklar att den kan förväxlas med ägande. Så lätt att den faller mellan omsorg och makt.

Barn är extra utsatta för privatlivets paradox: vi tillåter oss att agera mot våra närmaste som vi aldrig skulle tillåta oss att agera mot en främling. Närheten lurar oss att tro på en övernaturlig förståelse, en telepatisk förmåga att uppfatta intentionen bakom handlingen och därför kunna ursäkta den. I intimitetens undervegetation lurar kränkningar och våld som vi knappast ens märker. Där kan man säga till sitt barn saker som ”du är dum i huvudet, hur många gånger behöver jag säga till” eller ”kan du vara tyst någon gång” eller ”sitter du inte still nu så kastar jag ut dig”. Där kan man dra ett barn hårt i armen, daska till, nypa, knuffa.

År 2000 sa en majoritet av 10–12-åringar (86 procent) att de aldrig utsatts för någon form av kroppslig bestraffning.

Sverige var första landet i världen som förbjöd all barnaga. Resolut stövlade lagstiftaren in i hemmets vrå och satte ner foten, trots protester och farhågor om att familjelivet skulle skadas av att barn kunde ange sina föräldrar och sätta dem i fängelse.

Lagen mot barnaga skrevs in i föräldrabalken 1979 och fyller 40 år 2019.

Barnen som föddes då är i dag själva föräldrar. Hur har de påverkats av att vara de första generationerna som skyddats av staten mot föräldrarnas rätt att fritt utforma uppfostran?

Den officiella svenska synen på barnaga är oförsonlig och slår fortfarande såväl utländska turister som nyanlända med häpnad. Får man inte dra sitt barn i armen? Inte ens när man går över gatan? En smäll på handen då? Hur hårt är för hårt, hur ofta är för ofta?

Åttiotalister, nittiotalister och millennials bär på en särskild erfarenhet av att vara medvetna om sin okränkbarhet. Bilden av vilka de blivit är motsägelsefull. Självständiga innovatörer – och hopplösa som klagande anställda. Klarögda genusmedvetna miljökämpar – och nykonservativa eller libertarianer.

Jag känner igen svenska ungdomar utomlands långt innan jag hör dem prata svenska. Jag hör deras höga skratt. De är frispråkiga och oförställda, nyfikna på auktoriteter men inte rädda för dem. Raka i ryggen och med blicken utåt. Är de försvarslösa inför tyranni för att de inte känner igen den? Eller är de världens hopp, den nya människan som inte styrs av rädsla? När de i sin tur får barn – kommer de att bevara traditionen från 1970-talet eller vilja bryta den?

En nyligen genomförd kanadensisk forskningsstudie har jämfört utvecklingen i länder med totalförbud mot barnaga med länder som har delvis eller inget förbud alls. Det visar sig att i länder med totalförbud, som Sverige, är förekomsten av våld mellan pojkar respektive flickor 31 respektive 58 procent mer ovanligt. Svensk statistik uppger att 1950–1969 var våld en del av svenska barns vardag, men år 2000 sa en majoritet av 10–12-åringar (86 procent) att de aldrig utsatts för någon form av kroppslig bestraffning.

Låt oss meditera över siffrorna.

Pojkar och flickor i Sverige upplever mindre våld och slåss mycket mindre med varandra än barn i länder där våld inom familjen är tillåtet och socialt accepterat. Slagsmål på skolgården är inte norm i dag, de är oroväckande undantag. Samtidigt söker unga män i Sverige trygghet i våldsamma gäng och utövar dödligt våld mot varandra. Hur många av dem har blivit slagna av sina föräldrar? Skyddar verkligen lagen mot barnaga alla barn utan undantag?

Trots att det allmänna rättsmedvetandet fördömer fysisk bestraffning och barnmisshandel blir barn fortfarande slagna. Tankefigurer såsom ”jag fick stryk som barn och det blev folk av mig” är uttjänta och har ersatts av modernare, mer sofistikerad förnekelse. ”Hon eller han slog sitt barn men för övrigt är de jättebra föräldrar.” 

Många blir förvånade när de upptäcker att samhället inte delar den synen utan anser att en förälder som slår sitt barn har raderat alla sina föräldraförmågor. Omsorgen är som bortblåst när man tillfogar barnet fysisk smärta och riskerar att skada barnet. Känslomässigt rycker man undan barnets trygghet när man förvandlar hemmet till en farlig plats. Förtroendet bryter man i bara farten. Säkerheten brister om en stor och stark hotar liten.

Chocken när föräldrar möter socialtjänsten och rättssystemet kan bli överväldigande och upplevas som kränkning. Fyrtio år av progressiv lagstiftning är kanske ett bräckligt skydd mot föräldraskapets uråldrigt mörka instinkter där de som skapat barnets liv äger livet. Makten är beskyddets skuggsida.

Mamman och barnet som flyger från Stockholm till Minsk reser inte bara i rum utan även i tid.

Belarusiske diktatorn Lukasjenko uttalade sig nyligen skarpt mot ett lagförslag om att kriminalisera barnaga i landet. Förutom att slentrianmässigt ösa förakt över västerländska främmande värderingar fyllde presidenten oväntat på med egna erkännanden. ”Stryk kan vara nyttigt för barnen. Min äldsta son slog jag ofta. Mellanbror såg hur storebror bestraffades och drog slutsatser. Den yngsta behövde jag inte slå, han gjorde inget som förtjänade stryk.”

Jag tänker på barnet och mamman när de kommit hem till Minsk. Hur kommer barnet som blivit behandlat med respekt att interagera med jämnåriga som upplevt att våld är ett helt normalt inslag i vardagen? Kommer barnet att stå försvarslös i konflikter? Kommer barnets mentala styrka att vara en hjälp eller en belastning? Blir barnet missanpassat – eller en visionär?

Lukasjenkos ryska kollega Vladimir Putin är oändligt mer förfinad och skulle aldrig tillåta sig samma typ av nakna sanningar. Förra året avkriminaliserade Ryssland vissa delar av våld i nära relationer med hänvisning till att våld i hemmet inte ska bestraffas hårdare än våld i största allmänhet. Med andra ord – lite stryk ska man kunna tåla, genomgående. Höga företrädare för rysk-ortodoxa kyrkan formulerade ett uttalande om att förbud mot barnaga ”spekulerar kring inbillade behov av att skydda ett barn från dess egna föräldrar, ställer falska uppfattningar om barnets rättigheter mot traditionella familjevärden och kränker föräldrarnas rättigheter som varit självklara under sekler”.

Vad skulle hända om Sverige slog in på samma konservativa väg? Om barnagan blev avkriminaliserad? Familjen heliggjord?

Barnets rättigheter är inte tryggare förankrade i lagen än att ändrad riksdagsmajoritet kan omkullkasta det unika svenska synsättet på barn som egna individer. Både renläriga libertarianer och de alltmer pigga värdekonservativa skulle kunna argumentera för familjernas självbestämmande och statens tillbakadragande.

Jag hoppas förstås att lagens 40-årsjubileum är något att fira och att vara stolt över. Utan förbud mot barnaga skulle vi inte ha fått sexköpslagen och inte heller samtyckeslagen. Sverige har vågat vända på perspektivet och utmana just sådant som varit självklart i sekler, men det handlar också om hur lagen mot barnaga formade medvetandet. Åttiotalister, nittiotalister och millennials godtar tanken på att samhället kan ha åsikter om intimsfären. Barnen som växte upp under statlig garanti om våldsfri barndom är i dag vuxna som har acceptans för att samhället ställer sig som garant för ett sexliv utan utnyttjande.

Är det naivt? Jag känner att det kan vara tvärtom. Samhället är vi själva. Vi har rätt att formulera gemensamma värden och ha självkänsla nog att tro att de kommer att hålla i sekler.

Julen är barnens högtid. 

Nu släcks den hårda belysningen i förskolorna, bussarna, galleriorna. Vi förlorar varandra ur sikte. Barnen lämnar det allmänna rummet och går in i hemmets heliga hägn. 

Barnen träder in i den för oss osynliga verkligheten där de är beroende av föräldrarnas omdöme och dagsform, av föräldrarnas förmåga till närvaro och empati. Aldrig slocknande, alltid upprätthållande.

Barnen är nu inne i det största, svåraste, mest absoluta beroende en människa någonsin kan uppleva. Den största tilliten som så lätt kan slås sönder av ett svek – hårda ord, hårdhändhet, högljutt avfärdande.

Lagen är en tunn hinna av skydd: -genomskinligt, otillräckligt, ifrågasatt. Trots det: en viskning som står på sig, ett eko av makten som utgår från folket, ett nej att hämta kraft ur i natten. Den stilla, den heliga.

ARTIKELN HANDLAR OM