ÅSIKT

Striden mellan förnuft och ondska

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Alexander Cunningham, militär och arkeolog.
KULTUR

Samtidigt som jag läser Att hata allt mänskligt liv får jag en ny bok med titeln Litteratur som livskunskap (Högskolan i Borås) i min hand. En tvärvetenskaplig antologi som kretsar kring frågan hur litteraturen kan bidra till vår ”personlighetsutveckling”. Signifikativt nog är frågan just hur snarare än om.

Att litteratur är personlighetsutvecklande är en ideologi som ligger till grund för det mesta av allt som har med litteratur att göra. Bakom den sanningen ligger i sin tur en västerländsk framstegstanke: med förnuftets hjälp gör vi världen och oss själva bättre och bättre, dag för dag! Livet är en schlager.

Därför är det en befrielse att läsa Nikanor Teratologen. ”Jag pissar på er självgoda godhet, den är ett dåligt skämt.” Orden kommer ur en kittel i Indien vid mitten av 1800-talet. ”Det som fanns i kitteln var en styggelse, och den levde.” De orden yttras i sin tur av den brittiske militären och arkeologen Alexander Cunningham (1814–1893).

Den hårt koncentrerade romanen beskriver mötet mellan honom och varelsen i kitteln, mellan brittisk bildning och indisk missbildning. Cunningham, en av imperialismens banerförare, är hämtad ur verkligheten.

Militär ena stunden, arkeolog nästa. Dödande, grävande. Tvivlade han aldrig på sitt förnuft, sitt livsverk, sin civilisation? Gjorde han det inte så skriver Teratologen i alla fall fram det tvivlet åt honom.

Sex år har gått sedan han senast gav ut en egen bok, och något har förändrats. Om hans litterära metod tidigare varit den omåttliga provokationen – hatet och groteskerierna som skruvades upp till den grad att något annat frigjordes – är den nya bokens attack mot godheten både mildare och starkare. Medan Kågedalsböckernas ”Morfar” kämpade förgäves mot det sunda förnuftets inskränkthet, är utgången här mer oviss. Fyrtio år efter mötet är Cunningham oförmögen att glömma det oformliga Andra i den där kitteln. Det andra är starkare.

Motsättningen mellan kultur och natur, förnuft och begär, godhet och meningslöshet påminner en hel del om Lars von Triers bioaktuella Antichrist, och precis som hos von Trier går det självgoda förnuftet inte segrande ur striden.

Vad som är vad blir efterhand otydligt. Som varelsen i kitteln uttrycker det: ”Det människorna kallar ondska är bara en omogen förvillelses feberdröm, de svagas och förolyckades vilsna gnyende över naturens egenmäktighet och begärets motståndskraft.” Det kan låta simpelt – som en portion uppvärmd Nietzsche – men precis som styrkan i Antichrist ligger i bilderna snarare än tankegodset, är poängen med Att hata allt mänskligt liv inte motsättningen som sådan, utan den litterära energi som utvinns ur den.

Till skillnad från Teratologens tidigare böcker saknar denna bok det sedvanliga mottot ”Gör vad du vill skall vara hela lagen!”. Vill man hitta en motsvarande programförklaring får man vända sig till dess allra sista mening: ”Genom mörkrets tystnad ljusets välsignelse.” Här förtydligas ett trösterikt drag som nog har funnits latent i hela författarskapet. Tanken att sann lindring bara kan nås genom den värsta smärtan, att verkligt hopp kan utvinnas endast ur hopplösheten.

Till sist är alltså även den bok som heter ”Att hata allt mänskligt liv”dömd att bli personlighetsutvecklande. Men det blir den genom att osäkra just det som skulle säkras: föreställningen om det finns något som kan kallas ”utveckling” och ”personlighet” som skulle stärkas av ”litteratur”. För ett ögonblick framstår det mesta av den omgivande litteraturen som antingen cynisk eller naiv.

Anders Johansson

ARTIKELN HANDLAR OM

Böcker