Ljudlös Greider

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Jörgen Gassilewski: Greider saknar nerv i nya diktsamlingen

I sin nya diktsamling Katterna kommer in från mörkret riktar Göran Greider en hyllning till den amerikanske poeten Walt Whitmans storverk Leaves of Grass och dikten Song of Myself:

Jag är mig själv – något whitmanskt i det höga gräset.

Greiders dikt heter ”Liten sång om mig själv” och detta ”jag” som också är ett ”vi” är förutsättningen för det Göran Greider kallat ”medborgarpoesi”. Det är vad han strävar efter att skriva.

I Leaves of Grass nämner Walt Whitman sitt eget namn och namnen på städer, men inga andra människor bär något namn, inte ens presidenten. Hos Greider förekommer en uppsjö av namn, från Henry David Thoreau till Leni Riefenstahl, från Rudolf Meidner till Lars Ohly och från Hildegaard av Bingen till Barack Hussein Obama.

Den nya boken är liksom föregångaren Jakobsbrevet från 2004 brett upplagd. Uppemot 260 sidor högt och lågt. Mänskligt och medborgerligt. Familjens katter, som även tidigare tittat fram här och var, är djungelsjälar och vägvisare till samtiden. 12 avdelningar av kortdikt och långdikt och ett versifierat anförande på en Boverket-konferens. För denne poet är ”tidlös” ett skällsord och ”tillfällighetsdikt” högsta beröm. Haiku och katter ramar in det hela och därefter följer bland annat extrakt ur boken Stil och politik (som Greider skrev tillsammans med Dagens Nyheters ledarskribent Barbro Hedvall), texter runt den personliga befrielseteologi som framträdde i förra boken, släktkrönika från trakten kring Vingåker, trädgårds- natur- och evolutionspoem, installationsdikt till Obama, samt betraktelser kring Dan Anderssons Finnmark.

I Jakobsbrevet fanns en död pappa, en kris och en radikal kristendom i födslovåndor. Det osäkrade texten och skapade en nerv som är försvunnen i Katterna kommer in från mörkret. Det är märkligt riktningslöst, nästan stillastående mitt i det medborgerliga samtidsmyllret, mitt i engagemanget för allt man bör känna engagemang för. Gång på gång kommer en bild för mig: En ljudlös plats där aldrig något någonsin händer. Vad är det för en plats? Trots att den bär idyllens yttre tecken är det inte någon idyll. Vad är det för något?

Jag bläddrar tillbaka genom böckerna och hittar några rader från 70-talet i Världen efter kommunismen: ”snön börjar falla / tätt, tätt som heroin” och ”Barn säger att jag är ondskefull”. Här finns ändå något som lever.

Jaget som numera är ett vi har blivit ljudisolerat och självtillräckligt, det strömmar ut i litterärt erfarna, balanserade och lagom långa rader. Från talarstolar, i tv-monitorer, från predikstolar och ledar- och debattsidor. Från hagen, täppan, rabatten och klädaffären. Det är en massmedial röst som trots sin intimisering framstår som ganska tom och opersonlig.

Jörgen Gassilewski

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.