ÅSIKT

En roman är inte ett liv

Valle Wigers om dikt och verklighet i skönlitteraturen

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: SOFIA NAHRINGBAUER
Karl-Ove Knausgårds Min kamp-svit golvade artikelförfattaren Valle Wigers, och exemplifierar budskapet om att det verkliga livet inte är detsamma som skönlitteraturens.
KULTUR

DEBATT. I sin ytterst tänkvärda essä ”Den obehagliga fiktionen” i Dagens Nyheter (22 sep) skriver förläggaren och författaren Geir Gulliksen om hur skönlitteraturen förhåller sig till begrepp som ”sanning” och ”verklighet”, med särskilt fokus på det för stunden omdebatterade begreppet autofiktion.

Valle Wigers

Enligt Gulliksen ligger det till så här: ”All fiktion bygger på författarens egna erfarenheter – ibland indirekt, ibland uttalat, men oftast på sätt som är både indirekta och rakt på sak, tills det blir svårt att på ett meningsfullt vis skilja mellan olika sorters underlag i en litterär text.”


Resonemanget är ett av många i hans essä till skönlitteraturens försvar, men i min läsning är det centralt, för det träffar en oumbärlig nerv i fiktionens ryggrad.

Eftersom – om vi godtar Gulliksens utgångspunkt, vilket jag tycker att vi ska göra – all fiktion bygger på författarens egna erfarenheter kan frågor gällande begreppen tyckas berättigade, men vad de illustrerar är snarare den moderna läsarens krav på en autentisk sanning.

Oftast är det inte tillblivelsen av romanen – hantverket, gestaltningen, vändpunkterna – som intresserar utan ett slags erkännande från författaren att denne har upplevt precis samma saker som sin protagonist. Och som Gulliksen visar kan det vara svårt att bli trodd om man nu skulle hävda motsatsen.


Vad i romanen har hänt dig, lyder ofta frågan, som i ärlighetens namn mer liknar en uppmaning. Och så skruvar man på sig och undrar hur bilden läsaren vill teckna ska kunna fyllas. I stället för att leverera det självklara svaret, det som gäller alla romaner: Allt är jag. Vartenda ord, varenda scen, vartenda kapitel kommer från mitt temperament, efter noggrant övervägande. Det andra är inte så viktigt, eftersom en central del i att vara författare är att släppa verklighets- eller sanningsanspråket när det är nödvändigt; frågan på min sida av skrivbordet lyder nästan aldrig ”vad hände sedan?” utan ”vad behöver berättelsen?” och då tar fiktionen över och skjuter undan allt annat.

Således har författaren fria händer att knåda degen som ska bli hans eller hennes mästerverk, textmassan som först måste reduceras till russinen i kakan för att därefter skänkas så mycket omsorg, skönhet och stringens som ens talang tillåter. I detta kan det visa sig nödvändigt att göra slut med sanningen, för att på så sätt kunna skriva fram den väsentliga sanningen, nämligen vad verket önskar kommunicera till läsaren.

För att belysa redogörelsen mot bakgrund av Gulliksens essä och också passande med tanke på att verket har en avgörande roll för dess tillblivelse vill jag kort lyfta fram Karl-Ove Knausgårds i mitt tycke golvande mäktiga Min Kamp-serie.

Med tanke på tiden som passerat sedan jag slängde avslutande del 6 i en papperskorg i Prag – jag ägde dubbla uppsättningar och hade tagit med mig en som skulle avslutas, eftersom biljetten hem avsiktligt var bokad med endast handbagage – så vågar jag inte ta gift på det. Men om jag minns rätt så dyker det inte upp ett enda besök hos tandläkaren under den 3000-sidor långa odyssén. Och förvånansvärt få hos frisören, om än ett som är mycket minnesvärt.

Så visar sig romanförfattarens sanning vara giltig även här. Det må så vara att väldigt mycket handlar om vardagsbestyr och det så kallade lilla livet, att ingen händelse tycks vara obetydlig nog att undkomma en detaljerad studie. Men det som inte är relevant för Knausgårds berättelse om vad det innebär för honom att leva i världen får stryka på foten.

Ingen författare kan omfamna allt, åtminstone inte i romanens form. Dock är det som verkligen förlänar serien sitt obönhörliga narrativa sug författarens lek med kronologin: Genom att inleda del 1 med att ge oss en medelålders tvåbarnspappa som tvingas begrava en far ställer sig läsaren ofrånkomligen frågan: Hur hamnade vi här och vad händer nu? En uppbruten kronologi och möjligheten att (fysiskt) besöka sig själv vid olika hållplatser i livet är förbehållen litteraturen; i det verkliga livet finns bara den skoningslösa enkelresan.


Skriftliga berättelser har alltid en komplicerad relation till verkligheten. De närmar sig sanningen, den estetiska sanningen, men kan aldrig vara hundra procent sanna, åtminstone inte om vi syftar till att gifta begreppen ”verklig” och ”sann”. I fallet med min egen debutroman fattade jag en rad beslut som inte stämde överens med min så kallade verklighet.

Exempelvis gör jag huvudpersonen Adam till ensambarn, en rent strukturell lösning. Att kasta ut ett barn i den dysfunktionella familjens inferno vilken utgör fonden i God natt, oktober var så att säga tillräckligt, orka hålla på att deala med en massa syskon! Av en liknande anledning släpper jag honom i den tidiga tjugoårsåldern, utan att för den sakens skull ta kål på honom, det blir ett så kallat öppet slut, likt hopp i kronologin en möjlighet litteraturen till skillnad från livet erbjuder.

Genom att lämna honom på en gata i Barcelona med slutorden ”Solen skiner och jag älskar det” räddar jag honom från ledan och monotonin som är en del av det vuxna livets essens; jag besparar honom erfarenheten av hur det är att leva dag ut och dag in, från den instängda förnimmelsen när strålarna från samma sol flödar in genom fönstret och någonting är annorlunda och man undrar vad som hände med all tid.


Slutligen: En roman är inte ett liv, däremot en metafor för livet. För att illustrera skillnaden: Den eviga upprepningen som kännetecknar “det verkliga livet” är inte skönlitteraturens, eller för den delen andra berättelsers, likör. Det sämsta en roman således kan göra är att tråka ut sina läsare. Manusgurun Robert McKee kallar detta ”the law of diminishing returns”, en insikt som, enligt mig, utan vidare platsar på en berättelsehantverkets motsvarighet till Tio Guds bud.

Inte heller klichén, som i våra moderna liv till varje pris måste kablas ut i sociala medier, för klichén får sin näring av bekräftelsen, det är så den lever vidare (”Sagolik kväll med min älskling, sommargrill med bästa finaste vännerna i Bromma” …) får romanens skyddsänglar att brista ut i sång, för den signalerar en brist på kärlek till hantverket, den utgör en genväg till igenkänning, i stället för att gå på tvärs mot det förväntade och så väja för automatiska svar och tvinga oss till nya tankar.


I sociala medier får vi sällan det oväntade, det drastiska, snarare väntar de enskilda ”berättelserna” på allmänhetens bekräftelse, på ett kvitto på någonting vi alla redan vet och i grunden håller med varandra om. Skönlitterärt skrivande innebär en konstant kamp mot klichén, vilket författare som Joseph Brodsky och Martin Amis har övertygat oss om i svindlande rika essäer. ”Literature isn’t a moral beauty contest”, sa Philip Roth.

Även dessa, för respektive författare giltiga sanningar, kvalar in på min ovan nämnda lista. Resterande behåller jag för mig själv, åtminstone till nästa gång.


Valle Wigers

Författare och presschef på Tyska ambassaden

ARTIKELN HANDLAR OM