ÅSIKT

Svart på vitt om blågul rasism

Mattias Svensson bekräftar sina fördomar om aktivistisk antirasism när han läser en ny antologi

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: TT
Skelett på etnografiska museet i Stockholm.
KULTUR

Tystnaden om ras behöver brytas inom forskarvärlden. Det menar ett antal akademiker som bildat ett nätverk kring ras- och vithetsforskning. Med antologin Studier om rasism vill de visa vad som då kan skildras.


Området är med rätta ifrågasatt. Inte minst i ljuset av Sveriges och Europas historia av hur forskning kring raser bidrog till att legitimera en uppdelning av människor i bättre och sämre sorter och med repressiva statliga metoder motarbeta de senare, något som nådde sin kulmen med den tyska nationalsocialismens massavrättningar på rasmässig grund.

Vikten av en orädd historieskrivning är samtidigt förespråkarnas tyngsta argument. För att kunna motverka stereotyper behöver man känna igen dem. Här får Donald Boströms artikel på denna sida, som 2009 återgav misstankar om israelisk organstöld från försvunna palestinier, och den efterföljande svenska debatten tjäna som exempel. Få svenskar kände till de fördomar om judiska ritualmord som florerat historiskt i Europa och spridits via antisemitisk propaganda i Mellanöstern, menar Cordelia Heß och Jonathan Adams.


Tobias Hübinette har också ett historiskt perspektiv i sitt kapitel. Han beskriver hur den gamla svenska befolkningspolitiken – med tvångssterilisering av ”mindervärdiga” och påtvingad assimilering av minoriteter för att förbättra det svenska folkmaterialet – klingar ut i slutet av 1960-talet. Den ersätts på bara några år av ett omfamnande av internationella adoptioner, en vilja att ta emot barn med annat ursprung och annan hudfärg i svenska familjer. Ett remarkabelt skifte som i mitt tycke hedrar de pådrivande. Bejakandet av mångkultur må som mycket annat ha gått till överdrift, men som alternativ till den tidigare befolkningspolitiken var det en i sanning radikal förbättring.

Ändå tycker jag att kritiken mot 1968 och dess förändringar är mer oförsonlig detta bemärkelseår jämfört med tidigare decenniers tillbakablickar. Jag kan inte komma ifrån misstanken att i denna kritikens form dväljs en sinister agenda som dess förespråkare av strategiska skäl ännu undviker att artikulera – en längtan efter det etniskt homogena Sverige och åtminstone en acceptans för de repressiva metoder som detta mål legitimerade mot andra än den välanpassade majoritetsbefolkningen.


Hübinette gör en annan tolkning, och ser en storsvensk kontinuitet i att vilja gynna stora familjer. Han noterar att metoderna för befolkningskontroll inte avskaffades, utan med svenskt stöd exporterades till tredje världen, som lösning på 1970-talets paranoia för ”befolkningsexplosionen”. Det är förstås en slutsats som också ligger mer i linje med antaganden om vita människor som överordnade och annan postkolonial teori.

Sådana slutsatser finns det gott om i denna antologi. En bekväm aspekt av teorierna är att det går att hitta belägg nästan oavsett utfall. Antingen vittnar personerna om det främlingskap som forskaren vill hitta hos exempelvis adopterade, eller så vittnar deras anpassning om hur de tvingats förneka sitt ursprung. I ett kapitel om skådespelare upplever de sig diskriminerade både av att få spela roller som är rasifierade (för att de är stereotypa) och av att få spela helt andra roller (för att de rollerna osynliggör rasifierade).

Leila Brännström beskriver i sitt inledande kapitel den svenska tendensen att vilja tona ner förekomsten av ”verklig rasism” med en uppseendeväckande hänvisning till en riksdagsmotion som sägs vilja undvika termen ”rasism” till och med för uttalade nazister. Motionen (1993/94:A36) av Hans Göran Franck (S) med flera ger föga grund för denna tolkning. Motionärerna vill utvidga lagen om hets mot folkgrupp för att komma åt Vitt ariskt motstånd ”och liknande ytterst farliga terrororganisationer” och det är lagtexten som föreslås få den vidare omfattningen ”organiserad etnisk förföljelse” snarare än att fastna i en juridisk definition av rasism.


Här bekräftas mina fördomar om aktivistisk antirasism: Genom att slå ner på enstaka ord och fraser skapas onödiga konflikter och opåkallade beskyllningar gentemot personer som alls inte är några rasister, ofta i sammanhang där de senare gett sig på att beskriva och diskutera någonting svårt eller känsligt. Ett felfinnande för att framhäva egen förträfflighet, som förpestat mycket av den offentliga diskussionen.

I detta sammanhang är problemet dock större än så. Att tolka text är ett förtroende, och det förtroendet raseras av att man vid kontroller kan hitta flagranta förvanskningar för att bekräfta de egna teserna.

Särskilt förödande är sådana fel för en akademisk disciplin helt vigd åt diskursanalys – ibland rent av omtolkningar av egna texter. Även lovande studieuppslag drunknar här i orgier av metod och terminologi, och utöver historiska sammanfattningar är forskarna inte mycket för empiri. Brännström berör exempelvis inte de studier som falsifierat hypoteser om omfattande diskriminering på etnisk grund i Sverige, utan nöjer sig med att hon kan utläsa diskriminering ur dokument och debatter.


Linnea Brunos kapitel är ett undantag. En studie om vårdnadstvister visar, trots den intersektionella ansatsen, att det inte alltid är en fördel att vara man. I detta kapitel är det synd att inte resultaten lyfts fram mer på den omfattande metodens bekostnad, för här påvisas en alarmerande skillnad i hur rättsväsendet dömer i vårdnadsfall med våldsmisstanke mot fadern beroende på om denne har ett europeiskt eller icke-europeiskt efternamn.

Annars är det mer subjektiva och perifera iakttagelser som samlas in. I intervjuer med akademiker från Moçambique handlar mycket av den upplevda diskrimineringen om att inte ha blivit lyssnad på.

Är värdet av sådana iakttagelser större än skadan av att leda in de studerades, forskarens, akademins och allmänhetens tankebanor på skillnader i hudfärg och ursprung och lyfta fram den subjektiva känslan av att vara förfördelad? Den brännande etiska frågan blir aldrig särskilt relevant. Bidragen i antologin är för tendentiösa, likriktade och internrefererande för att väcka viljan att veta mer.

ARTIKELN HANDLAR OM