ÅSIKT

”Julius Caesar” härligt lekfull och queer

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Folkoperan tar ton med kuksugarmun på affischen

Foto: Foto: MATS BÄCKER
Tove Dahlberg som Kleopatra.

Redan Folkoperans affisch med Kleopatra med kuksugarmunnen gör att man anar oråd.

Farhågorna växer starkare när man i foajén möts av orgastiska stön från en ljudinstallation. Barockopera är så tacksamt offer för billiga slag under bältet när det kommer till sex. Det är redan så queert som det kan bli, för att använda ett för den tidsepoken totalt okänt begrepp. I Cisko Alzars uppsättning är det precis snudd på att farhågorna infrias. Transvestiter dansar på scen och visar skinkorna medan androgyna exotiska barn i änglavingar projiceras mot fondväggen ovanför orkestern, som i sin tur har epokenliga peruker. Och som löken på barocklaxen finns både cembalo och teorb med.

Men billigt är det inte. Det finns en lekfullhet i denna uppsättning som gör att man har goda vibbar rakt igenom. Även om det ibland blir poänglöst och kanske spretigt med det trefaldiga konceptet med video, dans och opera, är det som att titta in i huvudet på ett glatt barn. Så befriat från cynism och utan ett uns av exploatering av ensemblen som det kan bli när det ska grävas “där nere”. Vissa ögonblick är till och med riktig finstämda, som i duetten mellan mor Cornelia (Karolina Blixt) och sonen Sextus (Josefine Andersson) i slutet av första akten.

Och queert är det, förstås. Julius Caesar sjungs av en robust Maria Sanner mot Tove Dahlbergs liderliga Kleopatra. Josefin Andersson i rollen som Sextus är i toppform när hon framför sina vredgade koloraturer. Daniel Carlson och Karolina Blixt stod kanske för de mest könsakrobatiska prestationerna. Speciellt i första akten lät det som att de hade bytt röstfack med varandra (det var Carls­sons knotiga knän som avslöjade att honom).

Joakim Unander leder orkestern med tillförsikt nog att både våga klämma i när det behövs och låta cembalon dominera på ett visst parodiskt manér. Originalverket är drygt fyra timmar långt och brukar ofta komprimeras till mer behändiga tre timmar. Här har man ansat ner den till två och en halv timme fördelat på två akter och rensat bland recitativen och ariorna. Kombinerat med de stumfilmsliknande texterna i fonden gör det att storyn vinner en egen giltighet snarare än att hänvisa till pseudohistoriska skeenden. Det blir som att man gör myt av myten om Caesar och Kleopatra. Och det slutar självfallet lyckligt på vilohemmet för utbrända divor, komplett, all inklusive och allt.

Loretto Linusson

ARTIKELN HANDLAR OM

Opera