ÅSIKT

PAPPA ÄR DEN STORE HJÄLTEN

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Gunder Anderssons nya roman ”Baskermannen, döden och Joe Walcott” är en fristående fortsättning på ”Pojken i brunnen”.
KULTUR

■ ■Året är 1950. Ett krig bryter ut i Korea, en kung dör, men på ett litet småbruk i Dalarna går en sjuåring omkring och oroar sig för något mer närliggande: att börja skolhelvetet. Det är äldre kamrater som förser honom med information om ett skräckvälde utan slut. Men det finns en trygghet i tillvaron: pappan. Om man blir retad i skolan säger man bara: ”Så här gör Joe Walcott”, och klipper till.

Pappan är den store hjälten i Gunder Anderssons nya roman Baskermannen, döden och Joe Walcott. Liksom i den tidigare barndomsskildringen Pojken i brunnen skildras ett ömsint förhållande mellan en hårt arbetande småbrukare och hans äldsta pojke. Övriga personer får finna sig i att bli bifigurer, mamman är exempelvis mest en blek skugga. Varje torsdag när Allers kommer läser pappa om idrottshjältar som Arne Andersson och ”Garvis” Carlsson. Idrotten inte bara förenar de två, den är den (enda) saga som kan lyfta en arbetargrabb ur vardagsslitet.

■ ■ Gunder Anderssons roman är en tidskapsel som utan nostalgi beskriver magra småbruk, knastrande radioapparater, snor, pojkhyss och pjäxor. Pojken leker med kompisar och luftgevär med en frihet som nutida barn bara kan drömma om. Ordet curlingförälder är inte uppfunnet, och knappt folkhemmet heller. Skolan existerar dock men blir inte det inferno som kompisarna skrämt med, trots debut med glasögon och nerkissade byxor. Det ser Joe Walcott till. Till och med fröken som blivit ganska förskräckt över den ständigt svärande slagskämpen blir till sist ganska förtjust i honom. Han är ju både klipsk och rolig.

Det är ett omdöme som står sig, ett drygt halvsekel senare. Gunder Andersson har opastöriserat manat fram sin inre sjuåring och låter honom bekanta sig med både Gud, sexualiteten och klasskänslan. Och vad som än händer har han sin far som förebild och trygghet, en pappa så stark att han aldrig skulle få för sig att slå sina barn. Däremot eldar denne fritänkare upp en bibel i ilska över en bigott frireligiös predikant. Och berättar sannsagor om älgjakt, idrottsbragder och schackpartier.

■ ■ Det skulle ha kunnat bli outhärdligt macho om inte Gunder Andersson också skildrat sina tillkortakommanden i denna mansvärld. Som bild av ett förmodernt och hierarkiskt Sverige stämmer det till eftertanke. I mörka bisatser berättas om tattare, tvångssteriliseringar, yxmord och hygieniska skolbad. Det är kris för småbruken och de ekonomiska förhållandena knappa. Ändå är grundtonen närmast idyllisk. Med en sådan far blir ingenting riktigt farligt.

Eva Ström