ÅSIKT

Så tafsare skriver inte god litteratur?

Viljan till renhet är destruktiv

KULTUR

Den Nya Akademien belönar bara ”rätt” värderingar

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Bojkotten av bokmässan 2017, vissa delar av Metoo och grundandet av Den Nya Akademien har en sak gemensamt: Viljan till renhet. Att rensa bort, skära av, utesluta och stoppa den obekväma åsikten och det degenererade beteendet.

Bakom Den Nya Akademien står i dags dato ett hundratal författare, konstnärer och bibliotekarier. Den 10 december i år ska de dela ut ett alternativt Nobelpris. Det är ”goda värderingar” som ska belönas, framgår av hemsidan. ”Litteraturen”, skriver de, ”hör ihop med demokrati, öppenhet, empati och respekt – inte privilegier, jäv, arrogans och sexism”.

Verkligen?

Är det inte snarare så att viss litteratur befrämjar demokrati och empati medan annan gör det motsatta? Är det inte rent av så, att några av litteraturens främsta författare, förr som nu, har gjort romankonst av åsikter som ur ett godhetsperspektiv är fullständigt åt helvete?

Ett exempel på det är just Nobelpriset i litteratur, som delats ut sedan 1901. Knut Hamsun var lojal med Tredje riket och TS Eliot var antisemit. Aleksander Solzenitsyn ville ersätta den nyvunna ryska demokratin med kyrklig despotism. Mario Vargas Llosa har visat svaghet för latinamerikanska högerdiktaturer.

Rudyard Kipling skrev kolonialepos där han beklagade den vite mannens börda. Derek Walcott, å andra sidan, är en av postkolonialismens största poeter. Som universitetslärare ägnade han sig åt omfattande sexuella trakasserier.

Fråga till Nya svenska Akademien: Är det någon av ovannämnda författare som inte förtjänar sitt Nobelpris? Och gör ni någon skillnad på författaren och författarskapet? Kan man, som Walcott, vara en ”god” poet men en ”ond” person, för att använda moralhygienisternas begreppsapparat? Är Ko Uns känsliga kärlekslyrik utom diskussion, för att han Metoo-hösten 2017 påstods vara en tafsare?

Svara nu inte att nobelpristagarna avspeglar tidsandan. Det finns namn som väckt etablissemangets ramaskri redan när de presenterats i börssalen. Till exempel en av tidernas främsta maktskildrare, Harold Pinter. Svenska Akademien borde förstå sitt ansvar, menade kritikerna, när de bekransar en
dramatiker som dristat sig att demonstrera mot Natos bombningar av Jugoslavien.

Svenska Akademiens litteratursyn har aldrig varit känslomässigt styrd. Kvalitet är inte en fråga om politik. Litteraturen har inte till uppgift att vara god och ren, den ska vara allting. Den ska vara fri. Den Nya Akademien har andra ambitioner.

George Orwell fick aldrig Nobelpriset, men det är hans bestående
bidrag – nyspråket – som ligger närmast till hands när man läser Den Nya Akademiens avsiktsförklaring. De menar på fullaste allvar att deras projekt ska vara en ”tystnadskulturens motkraft”.