ÅSIKT

Domen i Fittja var det enda möjliga

Åsa Linderborg: Alla har ett ansvar att inte piska upp stämningen.

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: POLISEN
Väderhusvägen i Fittja.
KULTUR


De flesta av oss som har läst förundersökningsprotokollet och domen i fallet Fittja är överens: det undermåliga polisarbetet kunde inte leda fram till något annat än ett frikännande. Polisen har sjabblat så mycket att det inte går att avgöra om kvinnan utsatts för en brutal gängvåldtäkt eller om hon betalat för narkotika med förnedringssex. Det är helt rätt att polisutredningen nu JO-anmäls.

Inblicken i platsen där brottet ska ha skett är vämjelig. Trappuppgången det handlar om är en social avstjälpningsplats som för tankarna till de hopplösa fattigkvarteren i Gomorra. Det är en smärtsam bit av Sverige. Och av klassamhället. Om kvinnan hade varit säg lärare i stället för en narkoman vars hela persona redan utmanar samhällsmoralen, hade förmodligen polisen ansträngt sig mer.


Domen aktualiserar det så kallade ”allmänna rättsmedvetandet”. Kvinnoaktivister hade redan i förväg bestämt sig för att männen borde fällas, en demonstration var utlyst dagar innan de ens haft möjlighet att läsa den välskrivna domen. Det menade för övrigt även rassarna, de har ju en förmåga att nosa upp de våldtäktsfall som ger dem chansen att kräva att hela grupper ska kastas ut ur Sverige. Det är alltid förövaren, aldrig offret, de intresserar sig för.

I en kommentar till fallet Fittja laborerar Isobel Hadley-Kamptz med siffrorna (Expressen 20 dec). Enligt Nationella Trygghetsundersökningen begicks förra året 189 660 våldtäkter eller försök till våldtäkter. 6 715 våldtäkter polisanmäldes. Här föreligger med andra ord en enorm diskrepens, som Hadley-Kamptz borde fundera över: Vilken siffra ska vi lita på? Hon väljer att okritiskt ta den stora volymen och ställa den i relation till hur många åtal som ledde till fällande dom: 99,6 procent av de åtalade frikändes.

Så kan man naturligtvis inte räkna.

Kvinnor har provocerande svårt att bli trodda, ja, det är inte särskilt riskabelt att ägna sig åt sexuellt våld ens i jämställdhetens Sverige. Men det ursäktar ändå inte att vi i gott syfte svänger oss med vilka siffror som helst.


Till frågan om det allmänna rättsmedvetandet hör också Metoo. Om nästan ingen någonsin döms, skriver Hadley-Kamptz, måste det vara rätt med namngivningar i sociala medier så att rättvisa ändå kan skipas.

Det skulle i så fall betyda två parallella rättssystem. I det ena systemet krävs bevis bortom allt rimligt tvivel, bevis som tröskas av den juridiska professionen, som är en avgörande pelare i en demokratiska rättsstat. I det andra räcker det med att någon påstår något och så är man dömd och körd för evigt.

Man kan jämföra det med annan civil rättsskipning. När jag läser om gänget i Fittja, som uppenbart har gjort något jävligt grovt mot en kvinna helt utan resurser, vill jag sparka pungen av dem en gång för alla. Det vore dock lika olagligt som att syssla med förtal.

Förhoppningsvis kan Metoo vara den revolution kvinnor så väl behöver och förtjänar. Vi har ändå alla ett ansvar att inte piska upp stämningen så att rättssäkerheten offras på euforins altare.

ARTIKELN HANDLAR OM

Fittja

MeToo