Dumma, fulla och förbannade

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-07-12

Metallica är en hårdrockens dumstabila fyrhjulsjeep, driven av testosteron, sprit och ofokuserad aggression. Urscenen i bandets skapande skulle kunna vara när nån slags myndighetsutövande kärring säger åt tonårspojken att vara lite social, visa lite empati, skruva ner och städa upp. Han ger henne fingret och drar på sig gitarren och skriker rakt ut. Gutturalt.

… jämförs med Sokrates

Jämförelsen mellan låtskrivaren och alfahannen James Hetfield och filosofer som Sokrates, Foucault eller Kierkegaard är långt ifrån självklar. Bland annat därför är det roligt att skribenterna i Metallica and philosophy (red. William Irwin, Blackwell Publishing) inte drar sig för att göra den. Skivor som Kill ’em all och Ride the lightning får nytt liv när dessa ivriga Metallicafans gone filosofilärare relaterar dem till frågor om utilitarism, autenticitet och nihilism.

… kastade ut terapeuten

Roligast är texterna om Some kind of monster – den psykodramadokumentär om sig själva som bandet gav ut för ett par år sedan. Judith Grant beskriver den hetsiga, känsliga homosocialiteten i det krisande, tjugo år gamla pojkbandet vars medlemmar blivit medelålders familjefäder och mångmiljonärer. Kärleksbanden mellan trummisen Lars Ulrich och Hetfield hotas av svartsjuka, fruar och familjer. Det gamla radarparets förlösning kommer när de inser att det faktiskt finns en kärring i rummet – terapeuten som försöker tvinga dem att tänka över sin relation. De kör ut honom, och med repliken ”Let’s jam” leder Hetfield sin vän ut ur rummet.

I kväll spelar Metallica på Stockholms stadion.

Therese Bohman (kultur@aftonbladet.se)