ÅSIKT

Idétorka i öknen

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Sex and the city-kvartett på lyxsemester i Abu Dhabi.
KULTUR

När den första Sex and the city-filmen slutade hade äktenskap räddats, en bebis fötts och den äldsta av väninnorna samt den enda som är singel, Samantha, fyllt femtio. Så uppföljaren handlar mycket riktigt om familjeliv, tvåsamhet, klimakteriekris. Om tvåårstrots hos barn och äktenskap. Något lite handlar den också om sex och New York. Den öppnar med ett storslaget bögbröllop och slutar i en mys­soffa. Glamouren har flyttat inomhus, medelåldern har gjort sitt definitiva intåg och både Carrie, Miranda och Charlotte dealar med sina otillräckliga stabila liv.

Vändpunkten i den första filmen var det bröllop som ställdes in – från att ha varit bara yta gled filmen in i flera sorters ifrågasättande – och i uppföljaren är det den kvinnliga sexualitetens regelbrott som förändrar situationen. Den lyxiga väninneresan till Abu Dhabi, betald av en schejk, kompliceras av kulturkrock och brutna uppförandekoder. Flådigheten faller till (nåja) vanlighet. Fördjupningen uteblir dock denna gång, Sex and the city 2 närmar sig i stället många sätt en sorts fars. Replikerna är slappa, de oneliners som varit träffsäkra blir mest plumpa, karaktärerna har stelnat till karikatyrer och handlingen är tunn. Lägg till det ett individperspektiv på hela världen (den butler som tilldelas Carrie på lyxhotellet är gästarbetare från Indien, något som bara uppfattas som problematiskt för att han längtar till sin fru) och filmen är en strålande exposé över en livsstil som överlevt sig själv.

Resan till Abu Dhabi skulle ha kunnat bli riktigt intressant: hur den västerländska, läs amerikanska, kvinnan reser till öst med obekymrat nykoloniala och frihetsanspråk. Man kan skymta ett sorts systerskap men det finns ingenting bortom det västerländska perspektivet. Hur de än beter sig: totalt etnocentriskt, vänligt, respektfullt, blir de inget annat än en trupp lite lättlurade, vulgära, vita rikingar.

Kvinnlig sexualitet provocerar knappast bara i Förenade Arabemiraten, även om det är tydligare där. Samanthas frispråkighet och anspråk på att helt och hållet göra vad hon vill är helt enastående i alla kulturer. När hon, med väskan full av kondomer, skriker ”Yes, I have sex!” till ett antal förbittrade moskébesökande män är det en spegel av den scen där hon i New York ifrågasätts för att vilja klä sig som en ung kvinna.

Kvinnorna i Abu Dhabi visar sig bära senaste modet under sina niqabs. Instängdheten är en chimär, tycks filmen vilja säga. Vare sig du tvingas in under en slöja eller in till myssoffan och de trista svartvita filmer din make vill se – gå ut med dina väninnor. Ta systerskapsmorfin och glöm allt sen.