ABC – till en kulturpolitik

Av: Claes Wahlin

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Eva Swartz med kulturutredningen.
Foto: lotte fernvall
Eva Swartz med kulturutredningen.

”Det är en fredag i slutet av maj 2008 och jag inser att vår huvudsekreterare [ Keith Wijkander] blivit galen.” Det är först i epilogen som David Karlsson närmar sig skälen till att han hoppade av från kulturutredningen, den som sedan låg till grund för den proposition som klubbades i riksdagen för ett par månader sedan. Mellan epilogen och den prolog som ger läsaren några hemma-hos bilder från utredningens ordförande Eva Swartz (”–?Du kanske vill se våra Hill och Josephsson?”), söker Karlsson råda bot på den minnesförlust och det politiskt-filosofiska underskott som såväl utredningen som de kulturpolitiska diskussionerna lider av.

Femton kapitel ger varsitt perspektiv på konst, kultur och kulturpolitik. Under rubriker som Ekonomi, Industri, Makt, Kvalitet eller Folkbildning försöker han bena ut den mycket komplexa verklighet i vilken konsten och kulturen uppstår och verkar, och hur det skulle kunna vara möjligt att utifrån denna verklighet bygga en kulturpolitik.

Till skillnad från andra politiska verksamhetsfält, så är kulturen betydligt mer svåröverskådlig. Konst och kultur känner inte samma gränser som andra fält, det går inte att förutsäga eller planera att en teatergrupp slår igenom eller att ett helt land plötsligt vallfärdar till en utställning. Konstens och kulturens konsekvenser – dess verkningsgrad – är närmast omöjliga att beräkna, vilket innebär att också kulturpolitiken måste, så att säga, ta med denna oberäknelighet i beräkningen.

Det är på ett plan mycket enkelt. Konsten – skådespelaren, författaren, bildkonstnären, kompositören – är den kärna som möjliggör film, dvd, konserter, utställningar och i förlängningen skälet till att folk är beredda att lägga pengar på flyg och hotell för att ta del av konst långt hemifrån. Det konstnärliga egenvärdet, påminner Karlsson om, står inte i motsats till den samhälleliga nyttan.

Och det är här kulturpolitiken kommer in. Dess uppgift är att skapa förutsättningar för konstnärliga värden (kvalitet), en uppgift som inte enbart handlar om ekonomi, även om ett direkt stöd till enskilda konstnärer ”är en av de mest kostnadseffektiva kulturpolitiska åtgärder som finns.” Liksom i universitetspolitiken finns det en tilltagande rädsla för professionalisering, en politisk ovilja att lita till det kvalificerade omdöme som såväl konsten som forskningen odlar som inget annat område förmår.

Perspektiven i denna enmansutredning är många, ofta kloka och definitivt mer genomlysta än i den egentliga kulturutredningen. Om jag saknar något, så är det ett mer principiellt resonemang kring konsten och kulturens betydelse för demokratin. Som idéhistoriker borde David Karlsson utan större problem kunnat åtminstone skissera hur den representativa demokratin utvecklats parallellt, ofta hand i hand, med kulturpolitiken.

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.