ÅSIKT

Rebellernas revolt

Den nya militärkuppen i östra Ukraina visar att Putins kontroll är svagare än väntat

Foto: AP
CENTRALA LUHANSK Tungt beväpnade män bevakar regeringsbyggnader i utbrytarrepubliken Luhansk under maktkampen om presidentposten.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Samtidigt som världens ögon följde utvecklingen i Zimbabwe, där president Mugabe efter 37 år vid makten tvingades bort av militären, genomfördes en liknande kupp mitt i Europa i den så kallade Folkrepubliken Luhansk, en av de två icke erkända utbrytarrepublikerna i östra Ukraina

I slutet av november avsattes nämligen den ryske marionettpresidenten Igor Plotnitskij, som har styrt Luhansk sedan 2014, utan att Moskva kunde, eller ville, göra något för att hjälpa honom.

De rysktalande regionerna Luhansk och Donetsk förklarade sig självständiga 2014 i protest mot den så kallade Majdanrevolutionen i Kiev, då extremnationalistiska ukrainska politiker tog makten och bland annat hotade med att förbjuda ryska språket och vidta andra diskriminerande åtgärder mot landets ryska befolkning. Bland självständighetsivrarna i östra Ukraina fanns såväl ryska nationalister, som sovjetnostalgiska pensionärer, och gruvarbetare som fått nog av de nyliberala nedskärningsreformer som dikterades från Kiev.

De till en början fredliga protesterna övergick i inbördeskrig när Kiev skickade soldater för att försöka kväsa självständighetsrörelsen, samtidigt som Moskva backade upp rebellerna med vapen och militärtekniskt kunnande. De mer självständiga separatistledarna försvann eller mördades under mystiska omständigheter, tills den militära och politiska ledningen i utbrytarrepublikerna stod helt under Moskvas kontroll.


Till följd av detta har de båda ”folkrepublikerna” Donetsk och Luhansk blivit auktoritära regimer med sina egna arméer och byråkratiska apparater, men helt beroende av stödet från Moskva. Det politiska styret har dock varit instabilt med öppna strider mellan rivaliserande grupperingar om makten, och flera politiska mord.

Den senaste politiska striden blossade upp den 20 november, när president  Plotnitskij ville avskeda sin inrikesminister Igor Kornet. Denne vägrade dock att avgå. Under ett par dagar var den politiska situationen oklar i Luhansk och militären dominerade gatorna, precis som i Zimbabwes huvudstad Harare.

Foto: AP
ÖVERRASKAD Kuppmakarna i Luhansk väntade med att meddela Putin och Moskva.

Uppenbarligen väntade sig Plotnitskij att hans tidigare uppbackare i Ryssland skulle komma till hans undsättning. Han trodde att det faktum att hans signatur stod med bland undertecknarna av fredsfördraget i Minsk, tillsammans med representanterna från Tyskland, Frankrike och Ryssland, skulle göra honom ovärderlig för Moskva.

För det första kom kuppen i Luhansk troligen som en överraskning för Moskva

Den 23 november tog Plotnitskij ett reguljärt flyg från Luhansk till Moskva för att begära stöd. Men hos herrarna i Kreml fick han inte den fortsatta förtroendeförklaring han hade hoppats på, utan tvingades dagen efter meddela att han avgår som Luhansks president med hänvisning till en gammal krigsskada. Den 25 november förkunnades att säkerhetspolischefen Leonid Pasetjnik tillträder som tillförordnad president i Luhansk. I sitt första offentliga uttalande förklarade Pasetjnik att republiken ska bevara sina goda kontakter med Ryssland. Den avsatte presidenten Plotnitskij får dock behålla sin symboliska roll som representant för Luhansk vid förhandlingarna i Minsk, samtidigt som hans politiska inflytande av allt att döma är slut. På många sätt liknar kuppen i Luhansk den typ av militärkupper som kan ske i svaga statsbildningar i Afrika och Asien. Speciellt två saker är värda att notera.


För det första kom kuppen i Luhansk troligen som en överraskning för Moskva. De motsägelsefulla och oklara uttalandena från ryska politiker och diplomater medan kuppen genomfördes, vittnar om att det rådde förvirring. I slutändan erkände Moskva den segrande gruppen runt militären och säkerhetspolisen, försäkrade om att dessa var minst lika proryska som den avsatte presidenten Plotnitskij. 

Samtidigt står det klart att Moskvas kontroll över de ukrainska utbrytarrepublikerna är mycket svagare än väntat. Trots att de nu svär trohet till Moskva, väntade kuppmakarna i Luhansk med att informera de ryska myndigheterna om vad som var i görningen, och Moskva tvingades acceptera ett fullbordat faktum när den nya klicken militärer tagit makten i Luhansk.

I en något mindre brutal form pågår något liknande även i Ryssland


För det andra visar det ”zimbabwiska scenariot” på en farlig trend, inte bara i exotiska självutnämnda småstater som separatistrepublikerna i Ukraina, utan i hela det forna Sovjetunionen. Där har den systematiska nedbrytningen av det politiska och offentliga livet, förföljelser av oppositionella och krossandet av alla självständiga folkliga krafter (som den ursprungliga proteströrelsen i östra Ukraina) allt mer resulterat i att de mäktigaste polis- och militärledarna får kontrollen.

I en något mindre brutal form pågår något liknande även i Ryssland. Den gradvisa åtstramningen av den politiska kontrollen, förstärkandet av de militära och polisiära apparaterna, och förminskande av det offentliga rummet, leder till att den riktiga makten allt mer koncentreras i händerna på ett fåtal starka män. 


Utåt sett är Putin den obestridde ledaren och hans makt bara växer. Men därmed sjunker också betydelsen av denna makt, i takt med att själva betydelsen av politiken minskar. Det skulle kunna sluta i samma typ av scenario som vi har set till Zimbabwe och Luhansk, där den tidigare obestridde nationella ledaren plötsligt tvingas bort, medan de generaler som hade svurit trohet till honom börjar göra upp om hans arv.

ARTIKELN HANDLAR OM