ÅSIKT

...sedan återgår ensemblen till sin avslutande läsning från manus

KULTUR

TIDEN ÄR VÅRT HEM

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

av Lars Norén

Regi: Henric Holmberg

Scenografi: Marta Cicionesi

I rollerna: Katarina Zell,

Anders Granström, Elin

Thunell, Michael Segerström, Harald Leander, Victoria Kahn, Ulf Eklund m fl

Scen: Skillinge TeaterSpeltid: 3 tim 30 min

Foto: Sven Ahlström, Victoria Kahn och Boel Larsson i "Tiden är vårt hem".

Tiden är vårt hem, Lars Noréns drygt tio år gamla stycke, hette länge Skånepjäsen och beskriver på stilla Tjechovskt manér mötet mellan semestrande stadsbor och arbetande bönder på den benådade plats på jorden som Norén kallar Knäred men helt säkert ligger på Österlen.

De gamla fäderna är nu döda och begravna, kvar är nästa generation på platsen. Vad gör de hatälskande syskonen och paren av varandra och sina liv. Tiden är vårt hem, det kunde vara en befrielse men personerna är ännu inte där.

När Henric Holmberg sätter upp pjäsen på Skillinge Teater är avståndet långt, både till stadsteatrar och Tjechovstämning, och det känns spännande. I den stora träladan sitter skådespelarna på scenkanten, dinglar avspänt med benen och läser högt ur manus. Någon annan har skrivit deras repliker, något man också ständigt påminns om under föreställningens gång. Böcker, manus, agendor finns alltid till hands och tittas i.

En distanseffekt men redan i det trögflytande spelet finns ett markerat avstånd till det intellektuella, ord-rika men eländiga generationsklagande som Norén gjort sig till speciell uttolkare av. Det är som bekant må dåligt, separation och övergångsobjekt men på språkligt toppspinn.

I Skillinge vill dock det verbala prickskyttet gärna missa och dialogen framstår oftast mer krystad än komisk. Att Norén skriver skådespelarnas teater har rikligt bevisats men här blir det tydligt vilken sorts som krävs, pilsnabbt rörlig i reaktion och samspel.

Anders Granström pratar skånska och står bredbent på sin egna ägandes jord. Ulf Eklunds läkare och författare vacklar desto mer men klär sin tvekan i aristokratisk tillbakadragenhet. Hur än framgångsrika och kontaktsökande systern ( Victoria Kahn) bönar och drar eller Katarina Zells föräls-kade bondhustru förtvivlat erbjuder sig, vägrar han lämna sitt bo.

Tio människoöden och en kamp mellan det bestående och förändring där inte bara kärlek utan också böcker, skrivande och läsning blir det som både förenar och splittrar. Först när den okulturella bondhustrun och statardottern som hunsar sin man och lever för det fina hus hon gift sig till, tar ordet bränner det till i föreställningen. Boel Larsson visar modigt solidariskt upp den råa sidan av utanförskapet och en spricka som går än djupare. Sedan återgår ensemblen till sin avslutande läsning från manus.

Barbro Westling