ÅSIKT

Kulturell bankrutt

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Göran Greider om Alcalá-affären och journalistiken

Foto: BJÖRN ELGSTRAND
Jesús Alcalá - förskingrat förtroendekapital.

När debatten

stod som hetast omtalades Alcalá-affären på sina håll som en modern Dreyfus-skandal. Och det är sant: det är bara det att Dreyfus i det här fallet heter Michaela Sjögren. Det var hon som gick till polisen för att hon misstänkte ett bedrägeri och för det har hon tidvis fått löpa gatlopp i medierna.

När journalisten Thomas

Michélsens artikel dök upp i Dagens Nyheter den 9 februari för två år sedan reagerade jag som de flesta andra med förvåning och skepsis. Alcalá misstänkt för brott i miljonklassen? Jag tyckte dock inte att Dagens Nyheter begick något pressetiskt övergrepp och artikeln verkade sakligt underbyggd.

För min del var det heller inget helgon som nu hotades av degradering; min uppskattning av Alcalás publicistiska insats är stor men jag har alltid betraktat honom som en utpräglad liberal: tillräckligt samhällskritisk för att gå hem hos många vänstermänniskor men också så betryggande liberal att de officiella utmärkelserna haglade väl tätt över honom.

Nu föreligger

två böcker om fallet Alcalá. Bo Lindbloms Höjd över varje misstanke utkom i höstas och förra veckan kom Anita Jekanders Kartan och verkligheten. Lindbloms bok borde ha recenserats för länge sen men förmodligen har det okända förlagsnamnet och bokens amatörmässiga uppsyn bidragit till att få tagit den på allvar: på de stora kulturredaktionerna lägger man nog böcker från Haimdagars förlag åt sidan. Det är synd men också skam: boken är övertygande och väl belagd.

Lindblom har arbetat inom Amnesty, har gedigna kunskaper om flyktingfrågor och biståndsarbete och ger en rik bakgrund till vad som ägde rum i Paraguay. Som skribent saknar han lyster, är omständlig men i gengäld ointresserad av att plocka snabba poänger. Jekanders bok tycks tillkommen i större brådska, är stundtals mer ytligt polemisk för att inte säga melodramatisk men belägger och argumenterar i stort sett invändningsfritt.

Efter att ha

läst böckerna tycks det klart att Alcalá inte bara är skyldig till bedrägerierna; hela hans personlighet faller sönder inför ens ögon. Eller som en förtvivlad Wilhelm Agrell uttrycker det i polisförhören när han till sist fått nog av sin forne väns lögner: "I princip all information som jag muntligen mottagit från Alcalá måste devalveras till ett värde noll vad det gäller trovärdigheten."

Sommaren 1999 anländer

Michaela Sjögren till Asunción i Paraguay som platsansvarig för ett biståndsprojekt som drivs av Svenska Juristkommissionen och Sida. Hon har anställts av Alcalá, trots att denne inte hade fullmakt att göra det.

Hon gör ett bra jobb, står för allt grovjobbet och är till en början djupt imponerad av Alcalás engagemang. Han berättar nämligen att regeringens projektbidrag kommer att skjutas upp men erbjuder sig storsint att gå in med ett eget lån på en miljon. Sjögren blir naturligtvis imponerad, ja rörd. Pengarna kommer också: dock bara 935 000 kronor. Samtidigt säger Alcalá att han också ska skicka 250 000 kronor till sin son, som arbetar i projektet, för inköp av en Landrover. Pengarna är Alcalás.

Den 5 december

kommer ett fax från Juristkommissionen som går fram bara till en tredjedel. Sjögren ber dem faxa igen. I faxet står det att kommissionen för en tid sedan skickat 935 000 kronor. Sjögren blir alldeles kall: Men det är ju precis den summa som Alcalá sagt sig ha skickat ur egen ficka? Var är i så fall hans pengar? Från kommissionen meddelas också att snart anländer ytterligare 250 000 kronor. Sjögren står där perplex. Det är ju exakt den summa som Alcalá lovat skicka för Landrovern som ska köpas in till hans son?

Hon ringer upp Alcalá men nämner bara att hon fått ett oläsligt fax från kommissionen. Alcalá svarar omedelbart att hon inte ska be att få faxet sänt igen.

Och det kan

man ju förstå. För nu rullar denna bedrövliga historia i gång. För Sjögren blir situationen alltmer mardrömslik. På Juristkommissionen i Stockholm, dit hon anländer, möts hon av fientlighet och förakt; Alcalás anseende omöjliggör uppenbarligen att misstankar av det här slaget kan tas på allvar. I efterhand säger en ledamot i kommissionen - och då vän till Alcalá - om sitt sätt att bemöta Sjögren: "Jag skäms helt klart." Som bevis för att Alcalá själv betalat de där 250 000 visas ett postkvitto upp. En skakad Sjögren har sinnesnärvaro nog att begära en kopia på det. När hon till sist ser sig tvungen att anmäla misstanke om brott har hon med sig kvittot. Polisen reagerar genast: det är falskt.

Att beskriva alla turer i detta drama är omöjligt. Och att se bilden av en människa, Alcalá, krackelera är smärtsamt. Jag kan heller inte annat än baxna när jag nu läser vad ett antal kulturjournalister skrivit i frågan och i synnerhet vad de skrivit om Michaela Sjögren. All källkritik, all kritisk hållning blåste bort i vänskapen med Alcalá. Även angreppen på Michélsen är svårsmälta. Allt han gjort är ett normalt journalistiskt jobb.

Under de år

jag nu arbetat tillsammans med vanliga nyhetsjournalister har min respekt för dem ökat. Hur ofta hör jag inte att en nyhet som verkar bra på morgonen visar sig spricka på eftermiddagen? Nyhetsjournalister har en professionalitet och en mängd regler och lagar att hålla sig till som trots allt oftast avhåller dem från att begå riktiga övergrepp. Nyhetsjournalistikens problem ligger på ett annat plan: pressade tidningsledningar premierar det ytliga, och idéperspektiven för att förstå en nyhet fattas ofta.

Just där har kulturjournalistiken en omistlig roll att spela i den offentliga debatten och det är synd att varken Lindblom eller Jekander uppvisar någon större förståelse för det.

I kultursidesvärlden betyder ett namn nästan allt. Det är ofrånkomligt eftersom formuleringskonst och spekulativ förmåga där är och ska vara dygder. Signaturen är varumärket, där finns det symboliska kapitalet. I Jesús Alcalás namn fanns en förmögenhet av förtroendekapital medan Michaela Sjögrens namn inte var värt någonting.

Numera är det tvärtom.

samhälle

Göran Greider ([email protected])