Söders hjälte

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Johan Croneman: Boken om Kenta skildrar ett Sverige som gått upp i rök

1 av 3 | Foto: TT
Musikern och missbrukaren Kenneth ”Kenta” Gustafsson avled 2003, 54 år gammal.
1968 Kenta och Stoffe i filmen ”Dom kallar oss mods”.
Foto: TT
1968 Kenta och Stoffe i filmen ”Dom kallar oss mods”.

Jag var femton år när jag 1970 såg Dom kallar oss mods på tv. Det var en omskakande upplevelse att möta Kenta och Stoffe och alla deras modskompisar i Stockholm city. När jag var 24 år åkte jag och Gunnar och Bosse på Folkets bio i Göteborg omkring med en portabel 16-millimetersprojektor och visade Ett anständigt liv på Göteborgsskolorna.

Det var en chock. De unga, smågulliga, oskyldiga 60-talsmodsen hade på tio år blivit minst trettio år äldre. Såg ut som fan. Och de dog som flugor. Av tjack, heroin, allt som fanns att stoppa i sig.

Och det var en chock varje gång jag såg den. Ibland gick jag i väg en timme, men var alltid tvungen att gå in och se de sista brutala tio minuterna, några av de bästa tio minuterna i svensk filmhistoria. Men det var givetvis mest chockerande för skolbarnen, högstadieeleverna, gymnasisterna. Många kom ut gråtande långt innan filmen var slut. De orkade inte mera. Ulf Dagebys geniala musik tog den brutala finalen till oanade höjder.

Det har förmodligen aldrig någonsin gjorts en svensk dokumentär med det genomslaget. Kanske ingen svensk film över huvud taget, och det var, och det blev, Stefan Jarls fantastiska livsprojekt. Han var, och är, en centralfigur i svensk film under 60-, 70, och 80-talen. Det går liksom inte att smita förbi honom, trots att många försökt, och fortfarande gärna vill.

Det finns ingen film jag sett flera gånger än Ett anständigt liv. Inte ens om man lägger ihop alla gånger jag lagt ögonen på The deer hunter, De sju samurajerna, En dag på operan eller Annie Hall. Och dom har jag sett minst trettio gånger. Var, alltså.

Kenta & Stoffe. Allt handlar om Kenta & Stoffe. Först i De kallar oss mods, sedan i Ett anständigt liv, avslutningsvis i Det sociala arvet. Då är Stoffe sedan länge död, en överdos på något dass kring t-centan, men Kenneth Gustafsson lever – och deras ungar, och deras flickvänner och fruar. Och det gick bra för dom, och dom är helt normala, och Stefans Jarls hela tes om det sociala arvet rämnar och går i bitar. Det är en fantastisk trilogi – och erfarenhet. Och plötsligt seglar samtidigt Kenneth Kenta Gustafsson upp och blir en celebritet, i tv, i tidningar – han som antagligen skulle avsky den benämningen, eller utmärkelsen (!?). Han skulle samtidigt också undra vad fan jag menade med den invändningen (även om han visste). Kenta skrev nämligen musik hela livet, spelade gitarr – och är svårt skyldig till den vackra sång som numera blivit Hammarbys: Just i dag är jag stark.

Aftonbladets mångårige medarbetare Arne Höök har skrivit en bok om Kenneth Gustafsson. Den handlar mycket om det musikaliska geni Arne Höök tycker sig ha funnit i Kenta (han var ingen Mozart, men ändå). Däremot blir Arne Hööks bok till en resa genom Sverige, från mods till muffins, från progg till yuppies, från folkhem till ett Bettlarsverige ingen längre känner igen (och ett SD snart alla tycks sympatisera med – de sista femton procenten i smyg), och det är bokens största förtjänst.

Genom Kenta berättar Arne Höök om ett Sverige som går upp i rök. Men Kenta överlever, och givetvis vi med honom. Vad skulle vi annars göra?

Det ser ändå så inåthelvete dystert ut, hur man än försöker ställa sig. Jag tycker nog trots allt att det redan då, i början av 80-talet, var rätt armt att se Kenta på Melodifestivalen eller på andra galor, alltid som en sorts tryffel, ett alibi för alla oss andra – ”herre min skapare, tänk om vi hade blivit som Kenta – men lite lustig och skojig är han allt. Röker han haschish …?”

Och, samtidigt: Jag kan också märkligt nog associera till en brakladdad Pentti Saarikoski, en av mina finska favoritpoeter (det borde vara allas). Pentti och Kenta, så fruktansvärt olika, så nära i sina sköra förhållanden, de gav så fullständigt fan i vad folk sade, tyckte, tänkte, särskilt om deras personligheter, deras tillkortakommanden. Deras missbruk.

De kunde ha gått in på Dramatens stora scen tillsammans, aspackade, hand i hand, och efteråt bara kramats och berömt varandra för att ha varit bäst. Och vaknat upp nästa morgon i övertygelsen om att: Så var det!!

Arne Hööks Sverigeresa är konstigt nog en bitvis väldigt trevlig (!?) historia, men jag kan ändå inte riktigt förstå eller fatta eller omfatta hans mission att mytologisera ett rätt svårt och jobbigt och besvärligt liv, Kentas liv, som övertygad missbrukare, som luffare, som gamäng, och som inte så lite en kulturell pajas, utan att någon ändå riktigt brydde sig. Och det värsta är faktiskt, eller det blir, kopplingen till Hammarby, Bajen, de skönaste av söderbröder.

Missförstå mig rätt, här finns massor av kloka smarta röster kring Kenta och kring Hammarby och känslorna för klubben (klokast är som vanligt supporterlegender som Balsam och Magnus Hagström) och allt det fina de har att säga om det gröna och det sköna och det vita och det fina – men det är också beskrivningen av en myt så stor att man inte ens kan föreställa sig hur man skulle kunna slå hål på den.

Arne Hööks bok är svårsmält för alla som inte är uppfödda på Söder (eller tror sig vara), eller uppfödda på Bajentrivia (och tror sig kunna svara) – det blir till slut så många klyschor kring Nacka och arbetarklass och Söderstadion och bröderna Ohlsson att man närmast storknar.

Berättelsen och biografin av Kenta interfolieras ständigt av korta kapitel om hur det samtidigt går för Hammarby, upp och ner som en jojo i seriesystemet. Kentas tillvaro pendlar på i samma takt. Arne Höök har kanske tyvärr blandat ihop sina två bokidéer, och sedan plötsligt fått för sig att det nog är en enda. Sorry, Kentas historia är en, Bajens historia en annan.

Känns nästan lite ohederligt att blanda ihop dom, som ett sista försök att suga ut det göttaste ur Kenneth The utslagen Gustafsson. Precis som man alltid gjort med honom. Kanske gjorde till och med Stefan Jarl det? Bokens vackraste kapitel handlar annars om hur just Stefans och Kentas vänskap utvecklas – och hur Kenta mer eller mindre till slut bor och dör hemma hos Stefan på Kinnekulle, nästan i famnen på sin kreatör.

Det var kanske Stefan Jarl som skapade Kenneth Gustafsson – av helt nödvändiga skäl? Utan Stefan ingen Kenta.

Arne Höök är ofta lite för svårt drogad av Hammarbys nuvarande status, han återvänder ibland till matcher på 90-talet med 354 betalande mot Forward, ett lag övergivet av alla – men vill han seriöst (och inte bara som supporter) undersöka fenomenet Bajen borde han kanske just börja där. Hur supportrarna kommit och gått i framgång och motgång. Jag träffar varje dag folk som tror att de varit hammabyiter sedan 1962, men föddes -71 och flyttade till Stockholm 2008. Arne Höök ägnar mycket möda åt att rädda över Kenta som en sann, ursprunglig bajare, men han är inte särskilt övertygande. Kentas utanförskap kopplat till Hammarbys grundfilosofi känns nästan provocerande ytlig. Och för billig – om man inte är hängivet grönvit.

Men: Annars är Kenneth Kenta Gustafssons historia värd en mässa. Han berättar inte sällan om något som vi glömt, tappat på vägen. Som försvunnit ur synhåll.

Någon som har ett tips om hur vi kommer tillbaka? Mejla Stefan Löfven och berätta. Om Kenta fortfarande hade funnits omkring oss hade han gått upp till Stefan (och Jimmie) och berättat om den Olof Palme han ibland brukade stöta på ute i Vällingby på 80-talet. Som fortfarande kunde möta honom i Vällingby centrum eller på t-centralen och ta sig tid några minuter. Som iallafall ansträngde sig för att se.

Johan Croneman

Arne Höök är medarbetare på Aftonbladet. Därför recenseras hans bok av Johan Croneman, kultur- och sportskribent på Dagens Nyheter.

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.