ÅSIKT

Mästarnas mästare

KULTUR

Tranströmers magiska metaforer gick på export runt hela jorden

1 av 3 | Foto: Tomas Tranströmer fick Aftonbladets litteraturpris 1958. Nobelpriset fick han 2011.

Nobelpriset eller inte, det råder ingen tvekan om att Tomas Tranströmer var en av, kanske den främsta svenska poeten under det sena 1900-talet.

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Redan från debuten 1954 med 17 dikter, som inleds med raderna "Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen", framstod han som en mogen och ovanligt färdig poet.

Det är som metaforernas mästare han har skrivit in sig i poesihistorien, inte bara i den svenska poesin, utan också i den utländska. Redan innan nobelpriset 2011 var han översatt till över 40 språk, ett fenomen som mig veterligen endast överträffas av Astrid Lindgren, Emmanuel Swedenborg och möjligen Strindberg.

Joseph Brodsky, en annan nobelpristagare, har erkänt att han stulit metaforer av Tranströmer. Det hör till karakteristiken av Tranströmers poesi att inte bara låta en sak bli en bild, utan låta bildledet reflektera tillbaka på sakledet. Det slags metaforer har gått, och går på export runt om i den globala poesin, från Kina till amerikanska västkusten.

Men det handlar inte bara om teknik, utan om att utifrån vardagliga iakttagelser översätta,  koncentrera och med ett slags upplyftande, eller upplysande, allmängöra erfarenheten. Den existentiella botten som alltid finns i Tranströmers poesi har han gemensamt med fyrtiotalismen, lyriker som T S Eliot (deras husgud) eller Erik Lindegren skrev också metaforpoesi med existentiell botten.

Men Tranströmers lyriska värld skiljer sig åtminstone i så motto att han dels är lättläst; man kan, som ofta med stora poeter, läsa poesin utan att nödvändigtvis förstå den fullt ut. Orden glider fram utan motstånd. Dels gör han inte några anspråk på att tala för andra, han har aldrig velat framstå som en lyrikens existentiella sanningssägare.

Man talar ibland om hans mystik, men han var långt ifrån någon mystiker. Snarare låter han metaforerna och språket nå så långt det är möjligt för att sätta ord på livets mest grundläggande upplevelser.

Och då hamnar man ofelbart i ett gränsområde dit vetenskapen och rationaliteten helt enkelt inte når. Desto märkvärdigare att poesin, i sina mest lyckosamma ögonblick, gör det. I Tranströmers poesi är dessa ögonblick osedvanligt, rent av obegripligt många.