ÅSIKT

Uthängd

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Ulrika Stahre ser en norsk Rembrandt visa allt

1 av 3 | Foto: ”Självporträtt i gyllene skrud”, Odd Nerdrum. (Bilden är något beskuren). På Edsviks konsthall i Sollentuna visas den kontroversielle norske konstnärens självporträtt från 1970-talet fram till i dag.

Självporträtt där Rembrandt möter Sagan om ringen – den halshuggna konstnären, den pånyttfödda, den allsmäktige. När Odd Nerdrum visas på Edsviks konsthall är det fantastiska nära. Hans självporträtt dominerar, men visas gör också ett litet antal stilleben med motivet slaktade djur. Nå, symboliken är så övertydlig att den inte går att ignorera. Odd Nerdrum ser sig som ett offer, en outcast i en konstvärld som ständigt motarbetar honom. Denna höst är han också motarbetad av den domstol som dömt honom till två års fängelse för skattebrott.

Odd Nerdrums ställning i Oslo och i den norska konstvärlden är komplicerad. Å ena sidan inga inflytelserika tjänster, inga inköp från statliga museer. Å den andra en hel del publicitet, full fart på försäljningen på en privat marknad och stora inköp av en viktig aktör som Astrup Fearnley, till exempel. Etablissemanget är ett vitt begrepp, så vitt att alla någon gång kan vara exkluderade från något. Hans ekonomiska problem började när han tvingades måla om ett antal redan sålda målningar vars färg börjat rinna av. Dåliga färger, muttrar Nerdrum. Konstigt att någon som berömmer sig av att verkligen behärska den gamla bortglömda utmobbade måleritekniken tydligen inte alls behärskar den, tänker jag.

Men det går förstås att se denna utställning ändå, utan att tänka så mycket på personen och konstnären Nerdrum. Porträtten är sällan helt och hållet yrkesporträtt, oftare är det en utsatt, naken, blottad man som möter betraktaren. Där kan man försjunka. Nerdrums sätt att måla in sig i traditionen och samtidigt tänja den är spännande. Hans sittande, skrikande figurer, hans trötta, slitna blick, hans skavande tillförsikt. Visst är det också hjälten, konstnärsmyten. Men ändå. Jag ser inte Nerdrums måleri som så kitschigt som han själv vill göra gällande. Därtill saknas den väckta lusten, begäret, njutningen. Det finns ingen njutning i hans måleri. Men en tillräcklig sorgsen förtrollning.

På Edsviks konsthall har man valt (eller så är det Nerdrum som har valt) att presentera självporträtten i en ordning som lite snällt kan kallas impressionistisk. En sorts stämningsordning, tidlös, utanför tiden. Jag hade önskat något stramare, något som kunnat visa till exempel perioder och utveckling. Det är trots allt fråga om flera decenniers skapande, visat som ett enda andetag. Att inte ens datera målningar är en extra mytskapande åtgärd som faktiskt förstör utställningens möjlighet att tas på fullt allvar.