ÅSIKT

Pojkstreck

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Alice Eggers om Jan Lööfs enkönade universum

Foto: Jan Lööf, ”Pelles planetfärd”, 2009.
Foto: Jan Lööf, ”Felix”, 1980.

På låga bänkar sitter barn med sina föräldrar och tittar på den märkliga tv-serien Tårtan. Tre vuxna män leker med en deg, det bara pågår och pågår, utan riktning eller pedagogik. Utställningen Jan Lööf – bildmakaren på Göteborgs konstmuseum samlar fragment från en lång karriär i ett rum: modeller, serier, filmer. Det är ett förtrollande rum, tydligt skapat utifrån idén att Lööf är en allålderskonstnär i ordets finaste bemärkelse. För första gången ställs också dockorna ur Skrotnisse-produktionen ut, i en monter ligger 12 stycken händer och utstrålar tålmodighet och hantverk.

För nästan tio år sedan läste jag konsthistorikern Gustaf Cavallius bildanalys av Jan Lööfs Sagan om det röda äpplet. Det var fascinerande tyckte jag, texten är skriven 1977 och blandar det politiskt närmast konspiratoriska med benhård auktoritet.

Så här kan det låta: ”Ifall gubben i den randiga kostymen är den okände storprofitören som antydningsvis genom brandsoldathjälmen och Mercedesen är knuten till den västtyska marknaden och ett större multinationellt konsortium (jfr Carlsen/if med förgreningar i Sverige, Danmark och Förbundsrepubliken), som av oss avvinner våra enda nyttiga produkter i utbyte mot förödelse, spelar vi själva, i frukthandlarens person, rollen av u-landsprofitörer. Att vår skuld är ansenlig framgår av mängden afrikansk frukt i jämförelse med äpplet.”

Cavallius text är återpublicerad men tyvärr okommenterad i utställningskatalogen. Jag hade önskat mig en hint om hur Lööf själv förhåller sig till den starkt politiserade läsningen av hans bilder. I en intervju med intendenten Anna Hyltze kallar han sig gråsosse, ett ord som mer än något annat betecknar nostalgikern. Det gamla Sverige personifierat i en neutral, hårt arbetande, kvällstidningsläsande, anspråkslös (men inte utan självgodhet), händig, fordonsintresserad, gubbe.

Det är knasigt med Jan Lööfs (o)kvinnosyn. Att gå genom utställningen är att se pojkar som blir till män som blir till farbröder och skapar relationer till andra pojkar som blir till män och farbröder.

Det är berättelser som måste få finnas och på många sätt är allmängiltiga. Inte förrän jag läser Lööfs samlade serier – volym tre blir jag förbannad. I en bild står en yppig kattflicka med kort hår och händerna i sidorna och säger: ”Och så glöm inte att det måste vara lika många tjejer som killar i boken! Annars väntar spöstraff!”. Det är inte roligt, det är inte på skämt, man har förverkat sin rätt att driva med feminister om man i det närmaste exkluderat kvinnor ur sin konstnärliga produktion i över fyra decennier.

En eftermiddag i Jan Lööfs universum väcker frågor om vad som är nostalgi och vad som fortfarande lockar med hans bilder. Filmernas långsamhet är dubbel, det är visserligen en detvarbättreförr-känsla men också en legitim fråga: För vem är det viktigt att tv för barn går fort?

Mer än något annat är det parafraserandet som är kärnan, från Palme till Fantomen, till Moby Dick som blir den vita elefanten Bobby Dick. Lööfs sätt att ogenerat stjäla, låna, transformera kända berättelser och figurer gör honom till något mer än en strävsam bildmakare. Snarast känns det radikalt att vägra skriva in sig i äkthetstvånget, inte minst under de år det var som mest allenarådande.

Och bara för att jag är i Göteborg kommer jag att tänka på en annan hyllad tjuv, Håkan Hellström. Känslan av att vara ”bara inte gjord för dessa dar”, som är från Hellströms första skiva, som är från Beach boys Pet Sounds, som nu också är från Göteborgs konstmuseums innersta rum. Fast med den förskjutna betydelsen att det är dagarna som är för moderna för Jan Lööf.

Alice Eggers