ÅSIKT

Här har du ditt filmliv, Jan Troell

Jon Asp om bildpoeten som släpper ny dvdbox

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: TT
Jan Troell i regissörsstolen 1983.
KULTUR

I Jan Troells surrealistiska 70-talsfilm Bang! avlägger Yvonne Lombards ex-hustru en hård dom över Håkan Serners huvudperson Hinder, en rädd kemilärare som drar på sig hörlurarna och skärmar av sig från omvärlden för att komponera den ultimata symfonin: ”Du är upptagen med att upphäva tyngdlagen, se dig själv i spegeln, i hopp om att mamma ska komma till dörren och applådera”. Du är en storhetsvansinnig narcissist med oidipuskomplex! Hinder slår ifrån sig, mer av plikt än av övertygelse: ”Du gör allting mindre!”. 

Bang! tillhör inte Jan Troells bättre filmer men den är egen, delvis modig och ett intressant utbrytningsförsök i regissörens karriär, i tid belägen mellan två tålamodsprövande Hollywood-projekt (efter framgångarna med ”Utvandrar”-diptyken). 

Filmen frossar i sexualneurotisk rekvisita: kolorerade återblickar till barndomens kvinnobarmar, babusjkadockor och sexmaskiner på stan.

I nyinspelade intervjuer, som kompletterar en ny, sju filmer rik dvd-utgåva med regissören (varav flera tidigare otillgängliga och nu digitalt restaurerade), tillstår Troell att Bang! tillkom ur en 40-årskris. Han var frustrerad och ville få utlopp för mycket. Många var emot filmen både före och efter, inte minst Harry Schein, men ett telefonsamtal till Bergman räckte för att Troell skulle få göra denna ”lilla” film, hans egen 8 1/2.

”Ole dole doff”, 1968.

Den har många likheter med regissörens andra film Ole dole doff (1968), som i vågorna av praktdebuten Här har du ditt liv vann guldbjörnen i Berlin. Per Oscarsson spelar en mellanstadielärare, likaså sexuellt hämmad, som går bort sig i skarven mellan den gamla skolans auktoritära syn och nyare demokratiska vindar.

För både Ole dole doff och Bang! inspirerades Troell av sina tidiga år som utbildad folkskollärare i Sorgenfriskolan i Malmö. ”När man ställs inför dem så ramlar teorierna”, säger huvudpersonen som vill möta eleverna konsekvent men misslyckas, tappar tålamodet och blir våldsam.

Om Peter Modestijs 6A från häromåret var en studie i elevinflytande, illa förankrat föräldraengagemang och med läraren i offerrollen, så visar föräldramötet i Ole dole doff, halvseklet tidigare, på målsmän som förstrött uppmuntrar hårdare tag och ger läraren sitt stöd. 

Åter andra passar på att uppröras över helt andra saker: för mycket majblommor och annan påtvingad försäljning, för lite kristendom i undervisningen. 

Läraren drar (åter) på sig hörlurarna, räds sig själv och hela tanken på barn. I expressionistiska bilder och med ständigt fuktad överläpp gör Per Oscarsson ett nervigt porträtt av en man ur led med tiden, och sig själv.

Den nya boxen med Jan Troell-filmer.

Genom hela sin karriär lutar sig Jan Troell mot litterära förlagor, från små noveller till färdiga storverk (Eyvind Johnson och Vilhelm Moberg), under senare decennier med P O Enquist som återkommande manusförfattare. Något paradoxalt tillkom Troells kanske mest personliga film helt utan förlaga. 

I Sagolandet från 1988 reflekterar Jan Troell, med psykoanalytikern Rollo May som ledsagare, över välfärdssamhällets materiella utveckling och frånvaron av en andlig motsvarighet. 

I ljuset av just Bang! framstår filmen som en ännu större bedrift. Kanske för att Troell nu är förbi med 40-årskris, förbi med Hollywood-debaclen, förbi med påkostade nationalprojekt (1982 års dubbelt ångestfyllda Ingenjör Andrées luftfärd). Före Sagolandet hade regissören även fått sitt första barn, en dotter vars medverkan löper som en röd tråd i filmen. Kanske var det en väl så viktig anledning till att bildpoeten Troell kunde förlösas på nytt.

ARTIKELN HANDLAR OM

Jan Troell

Film