Kultur

Rörmokare Warburton

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

KULTUR

CLAES WAHLIN om en översättares bortåt nio kilometer sidor

Metaforiken kring översättningens praktik och teori har en historia lika lång som den skiftande verksamhet som vi kallar översättning. Översättaren har varit den som vandrar i författarens fotspår, som syr honom nya kläder, oftast trasiga paltor i stället för originalets storslagna skrud. Översättaren har att äta upp sin författare för att efter noggranna och omsorgsfulla digestiva ansträngningar baka sin författare på nytt. Han är en tjänare, med John Drydens ord ”slavar, trälandes på en annan mans plantage; vi tuktar vingården, men vinet tillhör ägaren”. En översättare frambringar falska pärlor, inga ädelstenar, han är som stearinljuset i jämförelse med solen och han kan blott ge en blek skugga av originalets oförlikneliga själ. Exemplen är otaliga.

Men jag tror aldrig att jag har sett översättaren jämföras med en rörmokare.

Thomas Warburton, en av våra mest ansedda i facket, skriver: ”Översättaren är en sorts hantverksskrivare, som helt enkelt anlitas för att sköta en bit av den litterära kommunikationen, en litteraturens rörmokare. Och sådana är nyttiga och bra, om de kan sitt yrke, och utan dem skulle allas vår vattentillgång inte alls vara vad den är och vad vi behöver.”

Har översättaren blott lagt rören så är det bara att vrida på kranen. Ur Thomas Warburtons ledningar har inte minst James Joyces Ulysses strömmat, det redan 1946, men också William Faulkner, Tennessee Williams, Djuna Barnes, Gertrude Stein, Arthur Conan Doyle, George Orwell, Kenzaburo Oe, Shakespeare eller Thomas Paine. Därtill finns en pipeline från Warburtons Finland, ur vilken Mika Waltari, Volter Kilpi, Aleksis Kivi, Antti Tuuri eller Paavo Haavikko försäkrat svenska läsare om god vattenförsörjning.

Till omkring 30 000 sidor uppskattar Warburton sin gärning, eller en stapel på cirka tre meter, eller utlagda i en rad bortåt nio kilometer; de 130 böckerna mäts kvantitativt, vad annars vågar en simpel arbetare tala om? Att hävda kvalitet, eller – Gud förbjude – originalitet, sådant tillkommer herren i fråga: författaren.

Detta är synd, inte minst med tanke på vilken storartad stilist och, ja, författare Thomas Warburton är. Han har visat det i sina översättningar, han visar det i föreliggande välskrivna lilla skrift, fylld av anekdoter, mödor och tidsbilder. Den är ett stycke litteratur- och förlagshistoria i alldeles egen rätt.

Men Warburton ser sig alltså som en hantverkare, inte en VVS-ingenjör, och faller så tillbaka på en klassisk tradition inom översätteriet. Om den omfattande teoribildning som de senaste decennierna har lett till en kraftig uppvärdering av översättaren, varken vet eller vill Warburton veta särskilt mycket. Detta hindrar inte att han alldeles självklart ser varför översättningar åldras:

”En översättare uttrycker ohjälpligt sin egen tid och miljö, inte bara originalförfattarens, ofta omedvetet. Han begriper helt enkelt inte bättre, skulle inte heller kunna lära sig det.”

Thomas Warburton är verksam i en tid där översättningen präglas av ett osynlighetsideal; vi ska läsa andra språks författare som hade de skrivit på svenska, och för detta krävs just en hantverkare, någon som pysslar med allt det som sedan inte syns, men fungerar friktionsfritt, som vatten strömmar i ett rör. Men det som översatts är ju själva vattnet, det är inte rören vi läser, utan det som kommer ur dem. Det är hög tid att befordra rörläggaren, klä honom i ståtlig skrud, besmyckad med diamanter och rubiner, och att få honom att njuta av det årgångsvin han så omsorgsfullt odlat och nu kan läppja och generöst bjuda kring i solens klara sken.

Claes Wahlin

ANNONS

Vårdeal! - Prova BookBeat gratis i en månad.

Extern länk från BookBeat.se

Prova här!

Publisert:

Aftonbladet

/

Kultur

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!