ÅSIKT

Mitt liv som pennalist

avMartin Aagård

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Martin Aagård: Elitskolorna ska bort - för gott

Foto: PRIVAT
Aftonbladets Martin Aagård (inringad) i herrklubben på gymnasiet i Gävle 1989.

Jag var en tonårs-pennalist.

Nej, nej, nej, jag var inte en mobbare. Jag sökte inte slumpmässigt upp strykrädda offer på skolgården och gjorde mitt bästa för att göra deras liv till ett helvete. Jag jobbade helt systematiskt.

Utifrån ett väl inarbetat 125-årigt regelsystem för vem som skulle trakasseras, när de skulle trakasseras och i viss utsträckning hur, utvaldes offren. Tillsammans med en handfull styrelseledamöter organiserade vi sedan terminen på bästa sätt för att göra deras liv till ett helvete.

Licensen att trakassera ingick i medlemskapet i en gymnasieförening på det forna läroverket i Gävle.

De 16-åriga offren fick laga mat, städa, sy, ge oss pengar, fixa sprit och kalla oss ”Herr”. De fick piss i punschen, piss i håret och en och annan röv upptryckt i ansiktet.

”Tradition förpliktigar” löd parollen.

Det här hade naturligtvis inget med överklass att göra, eftersom det utspelade sig i en liten kuststad i nedre Norrland, men glöm inte att varje svensk arbetarstad alltid haft ett borgerskap som har haft stort sjå med att utskilja sig från proletärerna.

De goda vanorna är kanske inte mer sofistikerade, men desto mer omhuldade än i storstan. En säsongsbiljett på teatern är ett tecken på en oerhörd förfining. Vilken förening som helst är en möjlighet till inflytande. En liten herrklubb på gymnasiet kan skänka det unga borgerskapet en sällan skådad känsla av finess.

Men någon överklass var det som sagt inte fråga om. Bara barnen till den lilla arbetarstadens borgerskap som ville pröva på hur statushierarkier kan byggas upp. Här fanns fransklärarens son, tandläkarens son, syokonsulentens son, jazzmusikerns son och arbetarklassgrabbarna som fick vara med nåder.

Sa jag att föreningen bara var för män?

Vi läste Burroughs, Brecht och Bukowski. Klädde oss i frack, sjöng storsvenska sånger, lyssnade på The Jesus & Mary Chain, Black Flag och Public Enemy och förberedde ett snart kommunistiskt maktövertagande.

Vi var lika konsekventa och genomtänkta som de flesta 17-åringar.

Jag njöt av varje sekund.

Att få smak på makten, att få sin första förståelse för hur en militär organisation fungerar, att konsekvent motverka allt som skolan ville lära ut av människovärde, humanism, jämställdhet och kritiskt tänkande var om inte berusande, så i varje fall salongsberusande.

Jag kanske överdriver. Det var ju mest roligt. Jag vet att alla säger att pennalism är på skoj.

Vad var poängen med att upprätthålla det här systemet på ett litet provinsiellt läroverk i södra Norrland?

Därför att det är ett strålande hjälpmedel om man vill skapa en självbild av att vara en liten smula utvald. Om än bara på gymnasieskolan i Gävle. En elit, hur sorglig och marginaliserad den än är, måste läras att tro att den har ansträngt sig för sina privilegier. Den måste förledas från tanken att den är otillbörligt gynnad.

Och då måste den lida lite. Om det så bara handlar om att gå in genom olika dörrar eller att med jämna mellanrum tvingas på knä inför en äldre elev.

Det formar självbilden av att man kämpat sig upp i tillvaron. Och den skapar dessutom illusionen av att ens utbildning är i särklass.Pennalisterna är kort och gott elitens barnmorskor.

De flesta av oss blev begripliga människor, med en rimlig människosyn. Av flera anledningar. Vi var för det första inte inlåsta i ett hus i Värmland en hel termin i sträck. Pennalismen utsträckte sig till ett par timmar varje fredag kväll, några helger och en sammanhängande vecka under vårterminen. Kanske för att vi förberedde ett kommunistiskt maktövertagande. Kanske för att vi lyssnade på Public Enemy. Men troligare för att vi efter två timmars lek lämnade vår lilla herrklubbsvärld för den riktiga världen där samtliga medlemmar riskerade att få helt vanligt opennalistiskt stryk. Rejält med stryk, dessutom. Vår självbild gick helt enkelt stick i stäv med allt omkring oss. Vår skolas rykte och läroplan. Vår hemstads arbetsmarknad. Vår klassbakgrund.

Föreningens medlemmar blev till 90 procent vanliga löntagare. Det var ingen plantskola för makt. Det var Gävle.

Varianter av pennalism finns i varje hockeylag, varje studentkår och i varje nollningsritual. Systematiserade hackordningar är en av de vanligaste ingredienserna i barns lekar. Det forskas på ämnet. Häromåret kom boken Angeläget om maktlekar, en antologi som lanserades som en larmrapport. Problemet var att ungdomar på helt vanliga arbetarklassgymnasier ägnade sig åt övningar där den yngre parten tvingades agera slav åt den äldre.

Det är lekar som kan skada unga människor för livet. Oavsett i vilken ände av kvastskaftet de befinner sig.

Men på Lundsberg har förnekelsen varit total om att fenomenet ens existerar.

Den avgående styrelsen kallar de övergrepp som nu skett för ”olyckshändelse”. Den sparkade rektorn pratar om ”kollektiv bestraffning” och hävdar att skolan ”utsatts för en förföljelse som saknar motstycke”. I Facebookgruppen ”Rör ej Lundsberg” som startats av tidigare elever skriver man om jantelagen och hur skolan stuckit i ögonen på svenska folket. Riksdagsledamoten Maria Abrahamsson bloggar att beslutet grundas i ”klassförakt”. Ian Wachtmeister är än mer explicit i Aftonbladet tv: ”Det är en vänsterattack mot skolan”.

Det är sorgligt, komiskt och groteskt på samma gång.

Att väcka viljan till maktmissbruk hos en sjuttonåring är väldigt lätt, att släcka den tar betydligt längre tid.

Men på Lundsberg är det inte gymnasisterna som låtsas att ”du”-reformen aldrig inträffat. Det är skolans ledning. Det är inte 18-åriga punsch-rappare som kommit på den briljanta idén att de ska passas upp av 17-åringar. Det står inskrivet i skolans regelverk.

För ungdomarna på Lundsberg ska inte lämna sin utbildning som fogliga löntagare. De ska i framtiden förvalta våra pensioner, äga våra äldreboenden, forma vår utrikespolitik och spekulera i räntan på våra bostadslån.

Skolans målsättning är att radikalt skilja sig från resten av landets gymnasieutbildningar. Att kamratuppfostra sina elever i tron att deras utbildning är i särklass och att de verkligen har förtjänat sina framtida privilegier.

De har gjort pennalism till ett läromedel bland andra. Eleverna har bara gjort sin hemläxa.

Det som skolans styrelse och föräldraförening gjort sig skyldig till under årens lopp är oförlåtligt. Den avhoppade rektorn Stefan Kristoffersen uttalade sig i går i Borås Tidning om Lundsbergs framtid. Hans åsikt var klar:

– Skolan får absolut inte öppnas under de premisser som rått fram till nu.

Man kan uttrycka det ännu tydligare. Elitskolor som Lundsberg måste avskaffas för gott.