ÅSIKT

Hjärtskärande och sval feel bad

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Tidsepoker i livet fint gestaltade i Felicia försvann

Foto: Sofi Helleday i ”Felicia försvann”. Foto: Petra Hellberg.

TEATER Det är modigt att stå ensam. Felicia Felbdt gjorde det när hon för ett år sedan gav ut sin besvärliga bok Felica försvann, om att vara dotter till Anna Wahlgren. Själv blev hon lika hårt ansatt för sin hämndlystnad som modern för sitt dubbelspel: Som hela svenska folkets barnuppfostransguru och som dålig mamma - åtminstone till Felicia av de nio syskonen.

Debatten lyckades faktiskt också lyfta blicken till ett bredare generationsbrott. Feliciaögat klädde ju av det bohemiska 70-talet det sista av dess charm. Vi som i det nya millenniet låtit föräldraskap förvandla oss till fredagsmysiga päron fick äntligen (med klump i halsen) känna oss bra och inte bara präktiga.

Precis som Felicia Feldt stod ensam gör nu Sofi Helleday det, på Stockholms stadsteater. Helleday är fin på att i Gunilla Röörs personregi gestalta Felicias åldrar i Karin Thunbergs monologversion. Till stöd i minnesarbetet har hon en svettig super-8-film från Helledays eget 70-tal.

Kanske är det för att familjevendettan - med nationell överbyggnad - redan passerat genom vår kulturella ämnesomsättning som jag känner mig så sval. Kanske ökar den välskolade teaterprestationen känslan av att mycket lite står på spel.

Barndomens feel bad-scener förblir hjärtskärande: snäll flicka som tvingas leka slav; snäll flicka som vaknar av att mammas killkompis ligger i hennes säng. Och så vidare. Men frågan om försoningens villkor överflyglas för mig av en annan.

Hur hade teatern kunnat göra något mer eget av detta livsmaterial?