Från skalbaggesamlare till legendarisk vetenskapsman

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Samling av skalbaggar från en pågående Darwin-utställning på Schirn-museet i Frankfurt.Foto: AP
Samling av skalbaggar från en pågående Darwin-utställning på Schirn-museet i Frankfurt.Foto: AP

Under ett jubileumsår får man naturligtvis förvänta sig vissa överdrifter, men det råder inget tvivel om att Charles Darwin är en av de nutida vetenskapskramarnas allra största kelgrisar. Om den djupa och egensinniga Einstein var atomålderns stora ikon framstår Darwin som en perfekt representant för en tid som tar lite lättare på frågan om livets mening. Den självbiografi som Natur & Kultur nu ger ut på nytt avslöjar en ganska vanlig människa, inte särskilt djup eller genialisk; en idog figur som genom mer eller mindre lyckliga omständigheter fick en chans som han tog vara på.

Men Darwin är inte älskad i alla läger. Fundamentalistiska religiösa grupper kämpar mot utvecklingsläran. Bland annat av den anledningen åker högröstade darwinister, som Richard Dawkins, jorden runt för att sprida budskapet om att Gud är en livsfarlig illusion i huvudet på alla som väljer tro framför vetenskapliga fakta. Det hela har utmynnat i ett gagnlöst ställningskrig mellan darwinister och kreationister.

Det är naturligtvis lätt att konstatera att kreationisterna har fel. Allt vi vet om livets uppkomst och utveckling talar mot tanken att en biblisk Gud i någon som helst bokstavlig mening skulle vara skapelsens ursprung och eviga beskyddare. Frågan är bara om inte darwinisterna bidrar till en infantilisering av debatten när de satsar sin prestige på att överbevisa dessa extremister.

Här blir självbiografins Darwin intressant genom att den stärker den älskade bilden av vetenskapsmannen som en direkt förlängning av den vanliga hederliga människan. Ingen kan väl ifrågasätta en Darwin, som i barndomen lurades att stjäla kakor, som samlade skalbaggar i stället för att gå på lektioner, som först skulle bli präst men ångrade sig och utan dramatik tappade tron, som slumpmässigt följt med på några expeditioner, som gjort storartade upptäckter och sedan lade rena fakta på bordet.

Redan i självbiografin lägger Darwin grunden för den osofistikerade borgerliga religionskritik som så många naturvetare och filosofer har kommit att upprepa. Den religion som omger vetenskapsmannen kan betraktas som ett gott kulturarv, även när dess påstådda sanningar i mötet med vetenskapen fallit samman. På så sätt kan vetenskapsmannen låna in ett kulturellt djup från den falsifierade religionen och med dess hjälp slippa att framstå som en barbar.

Religiösa människor hamnar i den motsatta positionen. De blir alla barbarer och potentiella kreationister som inte förmår skilja på sanning och skönhet.

Mattias Martinson
Docent i teologi,
Uppsala universitet

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.