ÅSIKT

Det vore absurt att gå med i Nato

Torsten Kälvemark om den krisande försvarsalliansen

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: TT
Soldater från K3 i Karlsborg gör en luftlandsättning under försvarsövningen Aurora 17 där förband från ett flertal Natoländer deltog.
KULTUR

Vid den årliga skidåknings- och försvarskonferensen i Sälen som nu pågår står frågan om Sveriges förhållande till Nato i förgrunden. Försvarsalliansens generalsekreterare Jens Stoltenberg är en av talarna och även om han hållit en diplomatiskt låg profil är salen fylld av aktivistpolitiker som drömmer om ett svenskt medlemskap.

De svenska Natohökarna får ändå finna sig i att jobba delvis i uppförsbacke. Även om opinionsläget är oklart visar de mest pålitliga opinionsundersökningarna att motståndet mot en anslutning växer i landet. Det är kanske inte så konstigt eftersom Nato idag är en organisation där bland annat militära fiaskon i Libyen och Afghanistan tärt på förtroendekapitalet.


Till de konkreta misslyckandena kommer att den ledande medlemsstaten, USA, numera leds av en man som skrävlar om att han har den största atombomsknappen. Det är också en nation som de senaste veckorna visat förakt för en internationell rättsordning genom beslutet att godkänna den illegala annekteringen av Jerusalem. Dessutom har USA i samband med omröstningen om detta beslut i FN:s generalförsamling agerat som en utpressarstat, även mot allierade. Utpressningstaktik är för övrigt något som också riktats mot Sverige i samband med diskussionen om ett internationellt kärnvapenförbud – ett uppenbart försök att påverka svensk inrikespolitik.

Den näst störst medlemmen, Turkiet, inger inte heller någon internationell tillförsikt. Det är en halvdiktatur som dessutom har ett stort antal konfliktpunkter med USA. President Erdogan har just förklarat att det bilaterala förtroendet mellan dessa länder (som förfogar över Natos två största arméer) nu är på nollpunkten. För att understryka detta väljer Turkiet att köpa ett nytt luftförsvarssystem från Ryssland. Dessutom vill Ankara komplettera affären genom inköp av det europeiska system som Sverige just förkastat till förmån för en dyrare amerikansk variant.


Bland europeiska medlemmar är Polen och Ungern på väg bort från de demokratiska ideal som Natos grundstadga egentligen förutsätter. Också i Rumänien finns planer på att urholka rättsstaten. I ett nyare medlemsland som Kroatien utlöser en krigsförbrytares död närmast en landssorg, manifesterad också på regeringsnivå.

Visst, Nato innefattar också stabila demokratier. Men att Sverige nu skulle gå med i en organisation som präglas av så stor intern politisk turbulens vore absurt. Skulle Nato leva upp till sina uttalade ideal vore det förstås dags att utesluta Turkiet. Men organisationens schizofreni speglas i det faktum att en gammal beprövad demokrat som Stoltenberg inte offentligt kan uttala någon kritik mot det rättsstatliga förfallet i en del av medlemsländerna. Men någon kritisk journalist (om sådana fortfarande finns) vågade knappast förstöra partyt i Sälen genom att fråga honom om dilemmat.


Ett av Natos problem är ju att ingen inom alliansen numera vågar hålla i den moraliska pekpinnen sedan den ledande militärmakten USA trotsat både FN-stadgan och folkrätten, inte minst genom invasionen av Irak 2003. I Suezkonflikten 1956 kunde Washington ingripa mot militärt självsvåld från brittisk och fransk sida men den tiden är sedan länge förbi.

Men Nato som garant mot Ryssland då? Har alliansen inte en viktig roll i ett läge när spänningen stiger i Europa? Visst, den ryska annekteringen av Krim är illegal och Rysslands stöd till rebellerna i Ukraina påminner om det kortsiktiga amerikanska stödet till Contras i Nicaragua på 80-talet. Och Putin har förvisso trotsat sin företrädare Brezjnevs högtidliga gränsgarantier i Helsingfors 1975, låt vara att det avtalet sedan länge satts ur spel genom kommunismens fall och 90-talets krig på Balkan.

Rysslands skugga har också alltid vilat över Sverige historien igenom. Vi som en gång på 60-talet fick lära oss ryska militära termer för att förbereda oss på ett eventuellt anfall österifrån vet att Sverige aldrig varit neutralt om än formellt alliansfritt.


Samtidigt kan man undra varför det är så stor skillnad mellan Finland och Sverige. Medan en gammal högerpolitiker som president Niinistö kan bjuda Putin på opera i Nyslott och samtidigt föra uppriktiga samtal om Finlands rätt till självständiga val i säkerhetspolitiken skulle Stefan Löfven närmast betraktas som en landsförrädare av oppositionen om han vågade sig på samma sak. Minns vad som hände liberalen Karl Staaf när han 1914 försökte nyansera högerns och militärens syn på det ryska hotet.

Dagens säkerhetspolitiska spänning i Europa är delvis Rysslands fel. Men västvärlden är inte helt utan skuld. Det passerade oförmärkt förbi i svenska tidningar, men för en månad sedan offentliggjorde National Security Archive vid George Washington University tidigare hemligstämplade handlingar som visar att Gorbatjov 1990 verkligen fick försäkringar från både amerikanska och europeiska politiker om att Nato inte skulle expandera österut. Men redan 1999, medan Boris Jeltsin fortfarande var president, började utvidgningen.


Det är förstås bra att frågan om ett svenskt medlemskap i Nato kommer högt upp på den politiska dagordningen, inte minst inför valet i höst. Det vore också bra om den säkerhetspolitiska diskussionen präglades av en större realism, både när det gäller den verkliga hotbilden från Ryssland och den faktiska krisen inom den västliga militäralliansen.

ARTIKELN HANDLAR OM

Nato