ÅSIKT

DDT-förbudet firar femtio

Petter Lindgren om giftet som Nobelprisades och dödskallemärktes

avPetter Lindgren

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Magnus Torle
DDT-spruta från 1950-talet

”Varaktigt maläkta.” Så står det på en lapp som sitter fastsydd i en filt som jag gosat med sedan barnsben. Insektsmedlet som använts uppges vara ”Mitin”, vilket efter lite googlande visar sig vara inget mindre än tvättäkta DDT, eller diklordifenyltrikloretan som ämnet heter. 

Sprungen ur en släkt som förbrukat DDT-burkar i mellanölstempo blir jag varken särskilt förvånad eller upprörd. Jag är liksom redan impregnerad, för DDT var bildligt och bokstavligt talat på tapeten under hela min uppväxt. 


Det långlivade organiska giftet fick inte bara havsörnarnas ägg att mjukna utan letade sig också in i medvetandet, via tidningar, radio och tv. Inger och Lasse Sandberg skrev om DDT i sina barnböcker, och i tonåren kom jag som så många andra att läsa den amerikanska biologen och miljökämpen Rachel Carsons Tyst vår (1962), en kuslig roman i vilken DDT tar kål på myggen med följd att fåglarna svälter ihjäl och lämnar våren tyst som i graven.

Carsons bok bidrog i alla händelser till att det Nobelprisade (1948) medlet dödskallemärktes i den allmänna opinionen, och nu i mars har jämnt ett halvsekel passerat sedan Sverige som första land i världen kom att förbjuda DDT, 1969.


Fåglarna för lyckligtvis ännu ett jävla liv om vårarna, trots färska rapporter om förestående insektsdöd. Häromkvällen hörde jag till och med en tidig koltrast.

Några malar var det förstås länge sedan jag såg till.

ARTIKELN HANDLAR OM