Gula och blå dunster

Av: Martin Aagård

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

En reportageresa som går vilse bland svenska klichéer

Åh, i Frankrike äter man gåslever och ostron i stället för falukorv med mos.  Råvarorna är ju alltid fantastiska! Dessutom är fransmännen så bildade.

Hur många glada utlandssvenskar har inte förväxlat medelklassens dyra vanor med vad de tror är en ”främmande kultur”? Den resande klassen åker ju sällan till Paris för att äta snabbmakaroner i förorten.

I stället skaffar den sig enfaldiga idéer om ”kulturskillnader” baserat på sofistikerade manér de observerat under sitt stipendieår på universitetet: Engelsmännen älskar sina trädgårdar! Ryssarna lär sig minsann citera Pusjkin i skolan. I USA skryter man utan att skämmas. Där är det inte fult att göra karriär! Och italienarna delar bara krognotan rakt av. Generösa människor, de där italienarna.

Qaisar Mahmood har varit chef för integrationspolitiska kommittén och byråkrat på Riksrevisionen. Nu har han skrivit ett imponerande bidrag till den växande litterära genren svensk-man-åker-ut-på-vischan-och-tittar-på-grejer.

Qaisar sätter sig på sin motorcykel (som han kallar ”Lejonblod”), lämnar Vasastan i Stockholm och ger sig ut i riket för att hitta ”svenskheten”. Något han känner sig utesluten från, eftersom hans föräldrar migrerat från Pakistan och han själv vuxit upp i Tensta.

Långsamt förklarar han att svenskheten är en konstruktion hopsnickrad av nationalromantiker i slutet på 1800-talet. Förresten är alla identiteter konstruktioner. Han är en synnerligen postmodern man och han älskar att diskutera identitetsfrågor.

Som lika synnerligen postmodern man, har man svårt att invända mot vad han kommer fram till. Men på resan dit låter han som en utlandssvensk som hamnat i S:t Tropez och drar slutsatsen att Sverige inte har någon känsla för glamour. Den svenskhet han försöker observera har sällan kulturella förklaringar.

Mahmoods jakt på den nationella kulturen är ingen drevjakt, direkt. Han lurpassar snarare på sitt byte vid olika bensinmackar runt om i landet.

I Värmland träffar han en person som tycker det var stort att flytta till Karlstad. Han är inte imponerad. Han åker till Österlen och tittar på bönder tillsammans med Dilsa Demirbag-Sten. Nej, jag skojar inte.

Han besöker Tällberg för att genomlida ett midsommarfirande och letar efter rasister i Sjöbo utan större framgång. Han åker till Rimbo och tänker att lösningen på utflyttningen är att göra det enklare att pendla till Stockholm.

Under sina händelselösa jaktpass får han anledning att reflektera över Dressmankostymer, Socialstyrelsens rekommendationer om brödskivor, delade krognotor, tatueringar och andra klichétyngda bilder av svenskhet och inte minst svensk arbetarklass.

I det sorgligt förutsägbara kapitlet om ”bruksmentalitet” hävdar han att den urbana människan till skillnad från bruksmänniskan inte betraktar utbölingar som ett hot. Dessutom hävdar han att svensken har samma relation till socialdemokratiska politiker som bruksarbetaren till brukspatron. Här finns inte ett ord om strejker eller de folkrörelser som byggde landet.

Ibland försöker han inte ens dölja sitt stockholmska förakt för den lantliga arbetarklassens dåliga vana att se fånig ut på campingplatser.

Och frågan som aldrig ställs är: Vilken del av det svenska samhället är det egentligen Mahmood vill vara en del av?

Han vill inte vara bland de alkoholiserade, blonda familjer han mötte under sin uppväxt i Tensta. Så mycket är klart. Ingen vill väl integreras i utanförskap. Så det måste vara den utbildade, urbana elit han umgås med i bokens inledningskapitel?

Det förblir tyvärr oklart. Men frågan om en nationell gemenskap blir fullkomligt poänglös i ett samhälle som skiktats i de som befinner sig utanför och de som är innanför. En jakt på en generös, tillåtande samhörighet kommer alltid bli resultatlös om man aldrig ställer frågan om ekonomi, klass, och vem som besitter det åtråvärda innanförskapet.

Mahmood nämner i förbifarten att han kanske gjort en klassresa, och att han anser sig göra större ”nytta” om han bor vid Odenplan än i Tensta, men det är allt vi får veta.

Trots det innehåller boken intressanta kapitel. Inte minst observationen av hur djupt rasistisk bilden av svenskheten är. Den handlar i grund och botten om att ha en viss genuppsättning.

I slutändan upprättar Mahmood tio ”budord” för hur ett mångkulturellt Sverige ska fungera. Det är lätt att skriva under på dem. Förutom möjligen en grej:

Mahmood är nationalist. Han anser den nationella gemenskapen vara grundläggande i ett fungerande

samhälle. I framtiden hoppas han att den mystiska ”svenskheten” ska innefatta firandet av högtider som Nowrooz, Chanukka och Eid.

Men Qaisar Mahmood kan pusta ut. I väntan på en mer inkluderande svensk nationalism kan han trösta sig med att han utan tvivel är totalt assimilerad i den Vasastanska bymentaliteten.

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.