ÅSIKT

Monica som försvann

Notisserie – En klassisk film väcker minnen

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Vox
Ingrid Thulin som Karin i Ingmar Bergmans ”Viskningar och rop”
KULTUR

Hon hette inte Monika. Hon sa att hon hette Barbara. Hon kom från Pennsylvania och visste inte vem Ingmar Bergman var. Och inte blev hon mer intresserad av honom när jag försökte berätta.

– Den enda svensk jag är intresserad av är du, sa hon.

– Åtminstone för tillfället.

Vi kollade in Viskningar och rop tillsammans. Om det var i Köpenhamn eller Stockholm kommer jag inte längre ihåg. Den hade haft premiär nån månad innan och vi satt omslingrade längst bak i biomörkret. Vi var nog mer intresserade av varandra än av filmen.

Så fick jag syn på Ingrid Thulin därframme på duken.

– Vi bodde i samma hus hemma i Sollefteå, sa jag.

– Fast inte samtidigt.

– Vacker kvinna, sa Barbara.

Och det hade hon ju förstås rätt i.

– Men det är jag också, sa hon.

Och det hade hon ju förstås också rätt i.

Sommaren med Barbara var finalen på ett årslångt äventyr. Jag hade liftat från Sollefteå till Nepal och tagit mig hem igen. Jag skulle snart fylla 21 och vi skulle leva för evigt.

Plötsligt försvann hon bara. Poff!

Sent på hösten fick jag ett brev från USA. Fast inte från Pennsylvania. Hon skrev bara att jag borde ta och köpa en Viss Tidning. Sen – poff! Borta med vinden. För gott.

Mittuppslaget gick att vika ut. Och där var hon igen. Nästan i naturlig storlek. Fast flickan på bilden hette inte Barbara. Utan Monica.

Så sommaren med Barbara kanske ändå var sommaren med Monica. Men det lär jag aldrig få veta.

ARTIKELN HANDLAR OM