ÅSIKT

Rebellerna förlorade – NME tappade sin själ

Martin Söderström minns en tidning som en gång var viktigare än allt

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

NME 1952–2018 NME finns inte mer. Förra veckan meddelade den brittiska musiktidningen att man skrotar sin pappersupplaga – efter 66 år. Svårt att bli förvånad. Lätt att känna vemod.

För en ung själ förälskad i (brittisk) popmusik var tidningen, i sina största stunder, viktigare än livet.

Att läsa New Musical Express, NME, blev som att öppna ett fönster till en annan värld. En coolare, vildare, snyggare, friare värld än den jag kände i en grå och hård industristad vid Östersjön.

Stadsbiblioteket i Norrköping prenumererade på NME andra engelska musiktidningar. Jag skyndade dit varje vecka och läste vartenda ord. Det var tidigt nittiotal – före britpop, före internet – och NME var musikens mittpunkt.

Ja, den kunde vara väldigt vit, mansdominerad och parodiskt misstänksam mot allt som inte kom från de brittiska öarna. Men den hade också ett övertygande självförtroende och de bästa skribenterna.

Jag fortsatte att köpa den av gammal vana, långt efter att det slutat vara kulturellt relevant. För det var ju så det blev.

Slutet var på gång länge. Jag slutade till sist att läsa NME i mitten på 00-talet. Redan då var tidningen på dekis. Tunnare än någonsin och mitt i en uppenbar identitetskris. Sedan gjordes den om till gratistidning. En usel sådan, strösslad med hopplösa annonssamarbeten (som tvingade skribenterna att ovigt droppa produkt- och företagsnamn i texterna). Osnygg, oviktig och plågsamt ocool. Antitesen till allt som NME en gång stod för.

En tidning är aldrig bättre än sina medarbetare. Och NME fungerade som plantskola för några av de mest betydelsefulla anglosaxiska rösterna. Julie Burchill, Paul Morley, Nick Kent, Kitty Empire, Stuart Maconie, Sylvia Patterson, Stephen Wells. Alla gavs fria new journalism-tyglar och fick göra mer eller mindre vad fan de ville. Inga pr-styrda tjugominutersintervjuer, inga regler. Det var upproriskt, spännande och djupt inspirerande.

Fotograferna var alltid lika viktiga. Pennie Smith, Anton Corbijn och Kevin Cummins tog bilder för NME som blivit ikoniska delar av vårt kulturella dna.

Allt det där är borta nu. Rebellerna förlorade. Räknenissarna vann. Kvar finns bara en småsorglig elektronisk skugga. Den kallar sig visserligen NME men kokar samma dumma ”7 sjuka saker Kanye West har sagt” och ”du kan aldrig gissa vad som hände sen”-soppa som alla andra.

ARTIKELN HANDLAR OM

Medier

Musik