ÅSIKT

Stoppa Larz-Kristerz!

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Martin Aagård till attack mot populärkulturens dödgrävare – nördarna

Foto: Larz-Kristerz nördar med smartfula kostymer och Hagström-gitarrer låter falskt i Martin ­Aagårds öron…

Tv-recensenterna har inte varit särskilt gulliga mot SVT:s lördagssatsning Dansbandskampen.

I SvD avfyrade Andres Lokko en salva av en kaliber han inte använt sedan han uttalade en fatwa över Salman Rushdies rock-roman The Ground Beneath Her Feet (1999). SVT:s dansbandsprogram är bara en annan sida av sverigedemokraternas framgångar. Det tangerar rasism, menade Lokko.

Argast har dock Johan Croneman varit. ”Mediemedelklassen på besök i Skaraland”, kallar han programmet i DN (19/10) ”Det är falska toner rätt av”. ”Ni har aldrig älskat dansband. Ni avskyr dansband, men tror det kan bli bra tv”.

Dansbandskampen är inte äkta vara, menar Croneman.

Dansbandskampen är fejk.

De vet inte vad de håller på med.

Grälet om ”dansbaneeländet” är ett klassiskt, svenskt kulturkrig. Få skulle i dag som Sten Broman prata om ”drängstugemusik”  – kultureliten passar sig noga för att vara elitistisk – men det är fortfarande högst ovilligt den omfamnar svenska dansband.

Det beror inte på någon motsättning mellan stad och land som det ofta påstås. Enligt sajten dansaktuellt.com är Stockholm världens femte största dansbandscentrum efter Norge, Finlandsfärjorna, Teneriffa och Västra Götaland. Betydligt fler dansbandsgig hålls i huvudstaden än i Norrland.

Det är inte heller en strid klass mot klass. På anrika kulturhaket Kvarnen på Södermalm är det eftermiddagsdans på måndagar. Det buggas till och med på Fältöversten på Östermalm, på Nalen i Gamla Stan och på Gröna Lund på kungliga Djurgården.

Nej, dagens dansbandsförakt kan sammanfattas i det där lilla ordet ”fejk”. Dansbandshatet har övergått i en strid mellan det ”äkta” och det ”falska”.

Mellan populärkultur och masskultur.

Det som för femton år sedan började kallas ”populärkultur” och granskades i särskilda magasin för unga vuxna har idag gift sig med finkulturen och är numera mest ett kodord för en anglosaxiskt inspirerad nöjesjournalistik om ganska marginella kulturfenomen.

En utveckling som började med nördarna.

Tack vare filmer som Waynes world, Revenge of the Nerds och band som Weezer, blev den överbeläste glasögonormen med udda specialintressen en popkulturell ikon i början på 90-talet. Popkulturen började kopiera finkulturens hierarkiska kvalitetsbegrepp, Tidningen Pop numrerade sina sidor som en akademisk tidskrift och utläggningarna om subkulturella koder växte över alla bräddar i en stor tävling om att vara mest påläst och därmed kunde skilja det ”äkta” från det ”fejkade”.

Där passade inte svenska dansband in.

I alla fall inte innan Larz-Kristerz från Älvdalen dök upp i Dansbandskampen.

Larz-Kristerz är nämligen en populärkulturell version av ett masskulturellt fenomen.

Den som inte fattat digniteten i att Larz-Kristerz har 70-talskläder, kommer från Älvdalen och spelar traditionell mogendans på Hagström-instrument kan inte sin svenska pophistoria. Historien om Karl-Erik Hagström är nämligen oskiljaktig från historien om svensk pop och dansbandsmusik.

1957 reste Karl-Erik Hagström till USA för att sälja dragspel tillverkade i den lilla orten Älvdalen i norra Dalarna. En ort så långt från allfarvägarna att den lokala dialekten enligt sina mest hängivna tillskyndare borde klassas som ett eget språk. Men amerikanerna var inte intresserade. Dragspel var stendött. Det var en helt ny grej som gällde: Elgitarrer. Rock’n’roll.

Väl hemma igen började Karl-Erik och den snillrike ingenjören Holger Berglund resolut bygga om sina dragspel till de första elgitarrer som tillverkades utanför USA. Inom några år hade gitarrtillverkningen tagit över verksamheten. Restlagret med dragspel grävdes ner under det som i dag är Icas parkering i Älvdalen och framgångssagan kröntes av att Elvis Presley under sin comebackshow i NBC 1968 gjorde entré med en Hagströmgitarr, modell ”Viking II”.

Tack vare att Hagström försåg landet med billiga instrument på avbetalning blev Sverige en del av den globala popexplosionen. Hagström elektrifierade svenska amatörmusiker och skapade förutsättningarna för det möte mellan ABBA-disco, country och tuggummipop som numera kallas svensk dansbandsmusik.

Larz-Kristerz är med andra ord oerhört pålästa, intelligenta och smartass-smarta när de står där i sina antikvariskt korrekta kostymer och Hagström-gitarrer.

Men jag måste kraftfullt ta avstånd från Lars-Kristerz.

Just för att de är dansbands-nördar. För att de vet vad de håller på med. Och nördarna har i grunden förstört populärkulturen genom att förvandla den till en feg, initiativlös och akademisk idrott vars enda kriterium på kvalitet är att signalera att man vet vad man håller på med.

Förra veckan åkte bandet Bengt Hennings ur Dansbandskampen. Det var en tung förlust.

Bengt Hennings gör musik som troligen skrämmer skiten ur Johan Croneman och Andres Lokko. Deras extrema vibrato, staccato-sväng och sleazy saxofonriff är det mest ogenomtänkta som hörts på länge i svensk tv. Bengt Hennings förtjänar en plats i samma masskulturella Hall of fame som Giorgio Moroder, Donna Summer, The Archies, Basshunter, Ace of Base och alla andra artister som varken bryr sig om att veta vad de gör eller äkthet och bara skapar för stunden. För nästa danssteg.

Popkulturens nomader.

De masskulturella.

Artister som alla är en stor fet fejk men absurt nog kommer närmare popens kärna än vad Lars Kristerz, Morrissey, Neil Tennant, Johan Croneman eller någon annan överbeläst populärkulturnörd någonsin kommer att göra.