ÅSIKT

Bakom galler

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Kalle Holmqvist läser om hur vänstern fängslats på Långholmen

Foto: Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek
Stöddemonstration för vänstersocialdemokraten Zäta Höglund, som fängslades för sin fredsaktivism 1916.

Långholmen i centrala Stockholm är i dag en grön idyllisk ö med badplatser och koloniträdgårdar. Men under många år var Långholmen mest känt som fängelse. På 1700-talet fanns här ett spinnhus för fattiga och/eller missanpassade kvinnor, och 1850 byggdes ett modernt fängelse där man spärrade in stockholmare som dömts för verkliga eller inbillade brott.

I boken … faror för staten av svåraste slag skriver arbetarhistoriker som Håkan Blomqvist, Kjersti Bosdotter och Kerstin Ekström om sammanlagt ett trettio­tal personer som varit politiska fångar på Långholmen mellan 1880 och 1950. Samtliga hade kopplingar till arbetarrörelsen.

I slutet av 1880-talet började myndigheterna att systematiskt förfölja arbetarrörelsens representanter med lagens hjälp. August Palm dömdes 1887 till två fängelsestraff på sammanlagt sex och en halv månad för att ha förolämpat riksdagen. Hjalmar Branting dömdes till tre och en halv månaders fängelse för att ha publicerat en religionskritisk artikel i tidningen Social-Demokraten.
 

Men ju starkare arbetarrörelsen växte sig desto trubbigare vapen blev fängelsestraffet. De som hamnade i fängelse för sina åsikter hyllades som hjältar.

Under 1900-talet har det framför allt varit i krigstider som folk har fått sitta på Långholmen på grund av sin politiska aktivitet.

Zäta Höglund, vänsteroppositionell socialdemokratisk riksdagsman, dömdes 1916 till ett års fängelse för att ha anordnat en fredskonferens. Under andra världskriget fängslades bland annat tyska flyktingar som försökt organisera motstånd mot Nazityskland. Men även för svenska medborgare inskränktes de demokratiska rättigheterna drastiskt. Lars Ilshammar berättar om Ture Nerman, senare socialdemokratisk riksdagsman, som fick sitta tre månader på Långholmen för att ha kritiserat Adolf Hitler i sin antifascistiska och Englandsvänliga tidning Trots allt.

Fängelset på Långholmen lades ner 1975 så att man bara låter boken löpa fram till 1950 är lite synd. Genom att hoppa över de sista 25 åren missar man till exempel Långholmens i särklass mest kända politiska fånge: Jan Guillou som tillsammans med Peter Bratt och Håkan Isacson dömdes till fängelse för spioneri efter att ha avslöjat IB 1973, och som avtjänade delar av sitt straff på Långholmen.

Men ... faror för staten av svåraste slag är förstås mycket välkommen. Boken avlivar effektivt myten om Sveriges konfliktfria historia. Att vi över huvud taget har några demokratiska rättigheter i Sverige beror på att fattiga människor varit beredda att organisera sig och ta strid för dem. Hade överklassen fått som den vill så hade vi inte haft några andra rättigheter än att äta rutten potatis och få ett kok stryk om dagen.

I princip har vi haft någon form av yttrandefrihet i det här landet sedan den första tryckfrihetsförordningen antogs 1766. Arbetarrörelsen på 1800-talet motarbetades av myndigheterna och av kapitalisterna, med eller utan lagens hjälp. Men rörelsen var aldrig totalförbjuden utan kunde i huvudsak verka öppet. Hur yttrandefriheten fungerat i praktiken har alltid varit en politisk stridsfråga, eller om man så vill en fråga om styrkeförhållandena i klasskampen. Det är just det som gör det så intressant att studera politiska förföljelser genom historien.

Som Lars Ekdahl påpekar i en inledande text behövs det, med tanke på de tekniska möjligheterna till övervakning, i dag kanske mer än någonsin en öppen diskussion om demokratins villkor och om hur mycket staten egentligen ska få kontrollera medborgarna.

När man läser om hur myndigheterna under 1880-talet eller 1940-talet vände och vred på lagen för att kunna sätta politiska motståndare bakom galler väcks frågor som: Finns det rättsosäkerhet och juridiskt godtycke även i dag? Hur använder polisen och vaktbolagen sin makt?

I alla samhällen, hur demokratiska och civiliserade de än är eller påstår sig vara, måste maktstrukturerna ständigt kritiseras och ifrågasättas.

Att historien visar att yttrandefriheten varit mest hotad i krigstider är oroväckande med tanke på att vi sedan ett par år tillbaka befinner oss i något slags 1984-aktigt permanent krigstillstånd där vi i USA:s ledband gärna uppträder på alla sidor samtidigt (till exempel genom att skicka trupper till Afghanistan för att stoppa islamistterrorismen och samtidigt vara allierade med Saudiarabien som finansierar nästan all världens islamistiska terrorism).

Att studera arbetarrörelsens historia kan inte bara vara en fråga om nostalgi. Det måste också handla om hur vi ska kunna slåss för frihet och rättvisa här och nu.

Kalle Holmqvist